Kalendern visade mitten av juli när vi äntligen för gott kunde lämna alla försäsongspräglade, hyfsade eller bra (Örebro) fotbollsmatcher i Piteå bakom oss och svepas med av en högklassig batalj med fina prestationer, bra tempo, smågrinigt på planen och dramatik.
Aaaah, vilken härlig livefotboll för oss få som fick vara där på Piteå-Linköping.
Det här var ett steg till i utförande och underhållning jämfört med tidigare seriematcher (försäsongens i jämförelse småputtrande matchspel ska vi inte ens tänka på).
Det här var fotboll med många härliga dimensioner.
Två lag som genom tre matcher fått chansen att växa in i serien och höja sin egen kvalité. Det här hade inte presterats i omgång ett.
När röken nu skingrats kan vi konstatera flera saker:
Piteå öppnade båda halvlekarna bäst. Var då väldigt bra på att ta sig in i offensivt straffområde och komma till avslut.
Linköping tog över spelet genom sitt mittfält efter ett tag i båda halvlekarna. Skapade lite mindre men var det vassare laget i avslutsfasen i straffområdet.
Piteås mittfält hamnade ibland för långt ifrån sina motståndare och i första halvlek hade Pif en period när Linköpings höga press gjorde att Julia Karlernäs och Ellen Löfqvist låg för högt för att vara spelbara. Då hamnade Piteå i tidsnöd i spelbyggnaden och trycktes tillbaka.
Jag skulle annars gärna se Julia Karlernäs i en högre position i planen. I serien har hon hittills inte kunnat följa med upp i sina målfarliga andravågslöpningar bakom forwardarna. Utgångsposition är ofta för låg för det. Men för en ändring med det 4-4-2 som spelas skulle det krävas att hon blev forward.
Just nu kan hon behövas centralt på mitten när Ellen Löfqvist fick en smäll mot foten (såg ut som det) och utgick.
När det gäller straffar är Karlernäs suverän. Har satt varenda en säkert i år och det börjar vara många. Såg likadant ut ifjol också.
Josefin Johansson är en av seriens äldsta spelare.
Det är mycket imponerande att hon nu, efter att dessutom ha fött barn 2018, har inlett säsongen bättre än någonsin.
I början av 2010-talet bar hon Piteås mittfält på sina axlar match efter match. Nu är hon tillbaka som den, hittills under serien, ledande mittfältaren.
Johanson är stark i löpningarna och duellspelet och skapar nu mer i offensiv väg än tidigare. Hon är fyndig och hittar bra lösningar.
Det skiner styrka och självförtroende. Hennes sätt att hoppa över bollen och därigenom tunnla motståndaren och få fri yta på andra sidan var förnedrande snyggt.
Sekunderna senare spelade Josefin Johansson vidare bollen. Motståndaren Petra Johansson kom in som tredje spelare i situationen och det alldeles för sent. Hon hoppade in med axeln och prickade under hakspetsen på Piteåspelaren.
Domaren Tess Olofsson hade perfekt position.
Det som var en ful, farlig tackling gavs inte ens gult kort när det borde vara rött.
En domares främsta uppgift är att skydda spelarna. Synd att Olofsson missade situationen. Jag kan inte tänka mig att valet att inte ge ett kort beror på annat.
Det är andra gången en Piteåspelare åker på en ful högriskabel sen smäll mot ansiktet utan att det blir varning. Ellen Löfqvist åkte på en armbåge mot Örebro.
Piteå släppte in ett mål och Ikidi rädda en boll på mållinjen efter hörnor för Linköping.
Känslan att PIF inte är lika stabilt som tidigare vid defensiva hörnor består.
Men att komma igen två gånger vid underläge är starkt.
Piteås lag lär sig massor av sådana här tuffa matcher. Flera spelare har inte den erfarenheten. Den kan bara förvärvas på det här sättet.
En mer erfaren Cajsa Hedlund hade haft mycket större chans att hålla kylan, fatta rätt beslut och avgöra i slutsekunderna när halva målet var öppet.
Nu är hon ett steg mot den erfarenheten. Precis som Maja Green (elitettan ifjol) fick slutföra matchen och Wilma Koivisto, en annan allsvensk debutant den här säsongen, fick starta den.
Piteå fick en poäng. Det är nästan alltid två förlorade. Men erfarenheten av bataljen och känslan av att kunna hämta in underlägen bäddar för segrar i framtiden.