Det haglar positiva besked över oss. LKAB ställer om till fossilfri produktion. Hybrit ska producera koldioxidfritt stål. Northvolt ska leverera grönare batterier. Tiden är med oss och det är inte utan att man känner tillförsikt. Trots uppväxten på ”Jaja, vi får väl se-mjölk”.

Jag tänker att det är så lätt att titta tillbaka och förundras över vilka stora beslut man vågade ta när malmen en gång skulle fram. Men det kanske var enklare då. Mindre komplext. En hand som pekade och sa: vi behöver ström, det får man av vattenkraft - bygg! Och inte så många funderingar på spår och sår. Inte så många reflektioner kanske. På hur det blev.

Den där grundläggande produktionen får inte vara ensam i ett samhälle. Resonemanget är enkelt. Det är i den produktionen som vi sett rationaliseringarna genom tiden. Vi ser på befolkningskurvorna när motorsågen kom och färre arbetare behövdes. Vi måste orka, och hinna, tänka bredare. Nu.

Många är mina vänner som tagit sitt pick och pack och studerat på annat håll. Trots att förebilderna varit färre har man vågat tro att man kan. Och blivit kvar. Sådär som jag kunde blivit. När jag tveksamt flyttade tillbaka så var det med ett löfte om att kunna ändra mig. Vi skulle prova att bo i Arjeplog i tre år. Sen kunde vi vända tillbaka till västkusten. Där man inte behövde fundera så mycket på om det skulle finnas ett bra jobb. Där arbetsmarknaden var bredare.

Att tänka bredare måste vara att bygga samhället bredare. Att förutsättningarna i mark, luft, vatten, natur, vind, mineraler osv finns är enkelt att se. Att se hur detta faktiskt ska skapa en jämlik tillväxt är ett svårare sudoku. Att tillväxten måste innebära en bred arbetsmarknad för att vara en del av det attraktiva samhället som omfattar mer än att bo. Att en bred arbetsmarknad kommer av att innovationskraft får frodas och att kultur, kommunikationer och tillgång till högre utbildning är basfaktorer både för det och för mycket annat. Det är inte raketforskning.

Visst har vi lämnat tiden när ”hållbart” var ett oanvänt ord? Frågan är bara om vi ska lämna frågorna om vilket samhälle vi vill ha till marknaden, eller om vi ska använda kraften i det gemensamma samhällsbygget? Ska vi ställa krav och sätta tuffa målsättningar för att nå dit vi vill?

Jag tror att vi tänkte att någon annan skulle ta ansvar för helheten. Då. Och jag är inte säker på att vi är helt nöjda med resultatet. Med hållbarheten. Om vi tänker efter.