Det är en sen torsdagskväll i juli, året är 2016. Min syster och mina vänner går med mig längs grusiga trottoarer i hemstaden som i fyra nätter tillåts lysas upp av mer än midnattssol och gatubelysningar. Jag bär svarta stuprörsjeans med en nyinköpt t-shirt som är vit och har en röd brodering på ena bröstet, där står det hej på franska.

Mina vänner som går bredvid med mig har liknande kläder på sig, de flesta av oss bär svarta bomberjackor och hårt snörade sneakers om fötterna.

Vi kommer snart mötas av rangliga, nybyggda karuseller i färgstarka kulörer och scenljus från konserterna som kommer att riktas mot oss, öltältstaken och himlen. Ju närmre vi kommer, desto starkare känner vi det; stämningen, luften, musiken, scenljusen. Det bländar oss, brinner inuti bröstkorgen och väcker de känslor vi glömt bort.

Vi kommer till Sundsgatan som går genom hela stan. Trots att biltrafiken är avstängd har det aldrig varit viktigare att vara så uppmärksam som nu när vi orienterar oss i en djungel bland gamla klasskompisar och ex, vänner från barndomen som blivit till hemvändare, levandes vänskaper och nyfunna aspirerande sommarkärlekar.

Orienterandet fortsätter mellan långa köer vid karusellen Break Dance till granskande vakter utanför öltälten innan vi släpps in och hamnar i publikhavet de bokade artisterna skapat.

Jag och mina kompisar tog flyget hem från Stockholm då, sommaren 2016, trots att vi fortfarande var lediga från våra dåvarande sommarjobb och därför kunde ha stannat kvar längre. Hos oss fanns också en längtan till huvudstadens gator, och vilken vecka som helst hade vi säkert täckt hela ledigheten med en tjejresa ihop, förutom denna. Det var högst viktigt att komma hem till Piteå för att dansa och le.

Ibland känns det lite som om det är omöjligt att inte befinna sig i Piteå som pitebo i slutet av juli. Kanske är det hela sanningen. För är det någon gång på året det är skrivet i sten att resa hem för att vara samlad trupp i sin hemstad Piteå, med sina vänner, så är det nu när allting händer.

Nu är PDOL 2019 igång och jag ska göra samma sak i år, jag ska dansa och le. Precis som 2016, 2017, 2018 och några år innan det. Jag ska stega mig framåt i det omförvandlade Piteå, som visar sitt bästa under fyra stycken julidagar. Vi ses efter gatorna pitebor!

Agnes Hansius