Är du född 2001? Då kommer du någon gång under mars månad att få ett mönstringsunderlag skickat till dig. Sedan 2017 omfattar den allmänna vänplikten alla som är födda 1999 eller senare, och en av de som blev kallade till mönstring första året var Elias Burman. Han fick precis som sina jämnåriga göra ett test på nätet, ett så kallat mönstringsunderlag, där man svarar på frågor om sina fysiska och psykiska förutsättningar och sin inställning till att mönstra och att gå den grundläggande militärutbildningen.

– Man hade fyra alternativ, jag minns att jag svarade lite osäkert men ändå positivt. Efteråt blev mer och mer taggad. När jag blev kallad till mönstring hade jag hunnit bli mer positivt inställd till det, säger Elias Burman.

Elias klarade mönstringen, och fick sedan veta att han tilldelats befattningen artillerist, eller mer specifikt pjäsoperatör.

Artikelbild

| Elias Burman i sin uniform.

Som artillerist och pjäsoperatör är det Elias uppgift att ha hand om pjäsen, eller ”archern” som den också kallas. Det gör han tillsammans med flera andra.

– Man programmerar in koordinater, styr en kulspruta på taket och har hand om närskyddet och observerar terrängen omkring. Sen är det ju också vi som har ansvar över archern, rengör den och så, berättar han.

I augusti 2018 var det dags för Elias att lämna sommaren bakom sig och börja i lumpen, på regemente A9 i Boden.

– Vägen från mönstringen till lumpen är ganska konstig. Det är en så lång period där emellan att man hinner gå igenom många olika stadier, ibland var jag supertaggad och ibland kände jag bara att jag ville stanna kvar och njuta av sommaren.

Artikelbild

| Elias Burman, 19, går den grundläggande utbildningen med värnplit på A9 i Boden. Där utbildar han sig till artillerist. ”Folk brukar fråga mig om det är kul, om det är jobbigt, om det är tråkigt, och det är alla de sakerna. Men jag har inte hört om någon som ångrat sina månader, jag tror man lär sig väldigt mycket oavsett om man fortsätter inom militären eller jobbar civilt”.

Han beskriver den första tiden i lumpen som den svåraste. Det är många nya rutiner att vänja sig vid och ett tempo som ofta är väldigt högt.

– Det är en hel del eget ansvar och en väldigt stressig period i början. Jag har till exempel haft ganska mycket problem med att hålla reda på saker innan, det såg jag till att träna bort så snabbt jag kunde för det måste man ha.

Artikelbild

| Elias Burman beskriver det som en stor omställning att flytta till Bodens regemente. "Man lär sig mycket, även simpla grejer som att vika kläder och putsa kängor, allt kräver liksom diciplin".

Kan du beskriva hur vardagen ser ut?

– Man vaknar 06 varje morgon utan undantag. Man bäddar sängen, finns det ett veck får man bädda om. Varje dag har man ansvar för att ens eget område är städat. Vi har morgonfys varje dag, eller ”brak” som vi kallar det, och plutonfys på måndagar. Sen beror det ju på var i utbildningen man befinner sig, ibland är vi ute på övningar, ibland har vi vård av utrustning eller förbereder inför övningar, det är lite olika.

Artikelbild

| "När vi är ute på övningar tränar vi som om det vore krig. På vinterutbildningen får vi lära oss att hålla oss varma, ta hand om köldskador och liknande".

Sedan Elias påbörjade sin utbildning är det flera fördomar som gått i kras. Kanske föreställer man sig att maten ska vara en brun sörja och att officerarna skriker på en - riktigt så är det inte, åtminstone inte för honom.

– Ja, man hade ju sett Full metal jacket, men skillnaden mellan det och verkligheten är ganska stor. Officerarna är människor, de skriker inte på en i onödan och det finns en ömsesidig respekt mellan varandra. Och maten är faktiskt bättre än skolmaten, skrattar Elias.

Artikelbild

| Nu har Elias Burman lov, men snart är det tillbaka till verkligheten som gäller.

När hans lediga vecka är över åker han tillbaka till Boden, där de kommer förbereda sig inför arméövningen om två veckor.

– Då är vi ute i fält och övar som om det vore krig. Sist vi var på övning bodde vi utomhus i nio dagar, det var 30 minusgrader. Man kommer varandra väldigt nära och det blir en stor gemenskap, vi utsätts alla för samma sak och man lär känna människor från hela Sverige. Man skapar minnen som kommer finnas kvar länge, allt från bajshistorier i skogen till pansarskottsutbildning.