Den dramatiska händelsen för 100 år sedan nådde sent omsider Sverige, delgavs hans syster i Lillpite och återgavs även i en blygsam notis i Piteå-Tidningen.
Det var den 26 juli 1919 som ungkarlen Oscar Carlsson, 64 år, påträffades död i en bergsklyfta. Omgivningen hade då inte sett till honom på fyra dagar och börjat efterforskningar. Det konstaterades att han blivit skjuten.
Tidigare hade Oscar Carlsson, en mycket omtyckt person i trakten, berättat för sina grannar att någon försökt döda honom. Grannarna hade svårt att tro på att någon ville honom illa. Bland annat hade Carlsson berättat att någon försökt pumpa in bensin i hans hus och också dumpat arsenik i hans brunn. Detta skrämde upp honom. Carlsson vågade inte längre sova i sitt hus utan flyttade in i garaget, där han sov bredvid sin T-Ford.
Det var också i detta garage mordet ägde rum. Kroppen fördes vidare och kastades ner i en fem hundra meter djup bergsravin. Kroppen kunde identifieras. Obduktionen gav vid handen att Carlsson skjutits med tre skott och sedan fått slag mot skallen.
Inledningsvis kunde polisen inte finna Carlsson T-Ford. Farmen hade sedan plötsligt – till grannarnas stora förvåning – tagits över av en annan familj. En familj som för polisen betygade att Oscar Carlsson året före ”för kärlek och tillgivenhet” donerat gården till dem. Något som fick omgivningen att tvivla att så skulle ha skett. Familjen presenterade ett gåvobrev som visade på överlåtelsen, vilket gjorde att polisen, som misstänkte att familjen varit delaktiga i mordet, i brist på bevis, avskrev dem som misstänkta. Istället inriktade sig polisen sig på att Carlsson varit utsatt för ett rån, som sedan gått fel.
Alla papper och värdehandlingar som Carlssons haft i sin ägo hade röjts undan. Det dröjde åtskillig tid innan myndigheterna kunde meddela sig med den mördades anhöriga. Bland tillhörigheterna hittades till slut en psalmbok, där faderns namn och adress i Lillpite fanns antecknad.
Familjen som uppgav sig ha fått gården flyttade snabbt in i huset för att sedan ganska snart bli varse om att allt inte stod rätt till i huset. De hörde fotsteg i huset, natt efter natt. Det skallrade i fönstren. En kväll när familjen befann sig vid garaget ”materialiserades” Carlsson för dem – som om han vore i livet. De fick sedan se hur han gick genom en stängd dörr, höra ljudet av en kamp och hur tre skott avlossades. Sedan hörde de ljudet av en T-Ford som försvann från gården.
Spökerierna upprepades ett flertal gången och knäckte familjen. De flyttade.
Var det Oscar Carlsson som tog sin slutliga hämnd på de personer som han ansåg tog livet av honom, och som lagen inte straffade.
Ingen annan vågade sedan bo i huset, som i dag inte finns kvar utan ersatts med betesmark.
Sju år efter Carlssons död upptäcktes att två sidor fattades i fastighetsregistrets huvudbok över marköverföringar. Familjen som påstått sig ha fått gården i gåva hade förfalskat alla papper. Det räckte inte för att övertyga domaren om att familjen var skyldig. De frikändes. Familjen fick inte behåll gården. Den gick till den rättmätige arvtagaren, systern i Lillpite, som sedan sålde fastigheten omgående.
Familjen som sedan köpte Carlssons gård förlorade tre söner i mystiska dödsfall och fastigheten brann sedan ned.
