Det har nu gått drygt 80 år sedan dåvarande kronprinsen Gustav Adolf under högtidliga former invigde Inlandsbanans färdigställande och skrev sitt namn på en minnessten vid byn Kåbdalis i Jokkmokks kommun.

Kronprinsens insats den 6 augusti 1937 markerade även avslutningen på en mycket lång järnvägsbyggarepok som startade redan under mitten av 1800-talet då dåvarande makthavare bestämde att staten skulle bygga stambanor runt om i landet.

Själva byggstarten av Inlandsbanan fick dock vänta till 1907 då det första spadtaget togs för avsnittet Östersund– 
Ulriksfors. Ett år senare inleddes även tillkomsten av norra delen från Östersund till Jokkmokk förbi bland annat Slagnäs, Arvidsjaur och Moskosel.

Artikelbild

| Rälsläggaren ”Långe-David” Svensson och jordarbetarförmannen Oskar ”Trollhätte-Johan” Johansson var två av profilerna.

Rälsläggningen mellan Porjus och Gällivare blev sedan den nordligaste länken till den sammanlagt 130 mil långa Inlandsbanan.

 

Dåtidens styrande räknade med att Inlandsbanan med angränsande tvärbanor skulle bana framtid för bland annat övre Norrlands utveckling – vilket också skedde. Innevånarantalet i lappmarken mer än fördubblades på många orter. Storuman fanns inte ens innan järnvägens tillkomst. Lycksele blev stad och små orter som bland annat Sveg, Vilhelmina, Arvidsjaur och Jokkmokk växte märkbart.

Vilka var då dessa numera avlidna kringresande järnvägsbyggare som med muskelkraft och enkla verktyg samt skottkärror med järnhjul såg till att bana väg för vår bygds utveckling ?

Artikelbild

| Dåvarande kronprinsen Gustav Adolf skrev sitt namn på en minnessten när han i augusti 1937 invigde den färdiga Inlandsbanan.

Ja, i första hand bestod rallarkåren här uppe av tillresta välväxta unga statar- och torparsöner från främst Småland och Blekinge som med äventyrsblod i sina ådror drogs till rallarlivet och dess vedermödor i en för dem avlägsen landsända.

 

Artikelbild

| ”Trollhätte-Johan” blev 92 år och poängterade gärna på äldre dar att kamratanda och hederskänsla alltid var rallarnas adelsmärke.

Smeknamn bland rallarna var mycket vanligt. ”Långe David”, ”Räls-Janne”, ”Stor-Olle” och ”Trollhätte-Johan” är exempel på smeknamn bland dessa kringresande profiler. Som inte bara byggde järnväg utan också med sitt stolta manér och den oftast vidbrättade hatten på svaj även såg till att  krossa många kvinnohjärtan. En och annan gifte sig till och med med ortens flickor vilket innebär att i dag i våra trakter finns ganska gott om ättlingar med rallarblod i sina ådror.

En av dessa ättlingar är undertecknad själv. Min Smålandsfödde morfar Oskar Johansson, ”Trollhätte-Johan”kallad, var uppväxt i Emmaboda och kom upp till norra Sverige redan 1909. Under sitt 33 år långa rallarliv deltog Oskar Johansson under många år i bygget av den nordligaste sträckningen av Inlandsbanan. Innan var han också delaktig i tillkomsten av norra Stambanan och  Skelleftebanan.

 

”Trollhätte-Johan” var också en av få kringresande rallare som relativt snabbt kom att ”bli fast”. Han gifte sig redan 1911 med min mormor, en tös från Västerbotten. Paret fick fyra döttrar.

Min morfar berättade gärna på äldre dar episoder från sitt långa rallarliv. Att han tyckte att rallarlivet på många sätt var tufft och slitsamt fastslog han ofta. Han poängterade dock inte sällan att kamratanda, hederskänsla och renhårighet alltid var rallarnas främsta signum och adelsmärke.

”Trollhätte-Johan”valde att rota sig i Lappland och lät 1934 bygga ett litet hus för sig och sin familj i byn Auktsjaur norr om Arvidsjaur. Hans lilla byggnad är idag flyttad och står uppställd till allmän beskådan invid Rallarmuseet i Moskosel.

Oskar Johansson bodde under sina sista år i livet på pensionärshemmet i Auktsjaur. Han lämnade jordelivet 1972 vid 92 års ålder.