Under andra världskriget kom ungefär 200 000 flyktingar till Sverige, främst från Norge, Danmark, Finland och Baltikum. 

I september 1944, för 75 år sedan, kom flyktingar från det brinnande norra Finland till järnvägsstationen i Sikfors och Böle. Finlands regering hade under hösten 1944 tillfrågat den svenska regeringen om Sverige kunde bistå och ta emot flyktingar från denna krigsskådeplats som utsatts för svåra härjningar av de vikande tyskarna. I Piteå stad och ute i byarna tog man emot närmare 4 000 finska flyktingar.

Flyktingarna kom med tåg från Haparanda till södra Norrbotten. De hade tvingats lämna det mesta av vad de ägde och drivits bort från hembygd och hem. Både människor och djur var vid ankomsten till svensk mark ofta ganska medtagna efter veckolånga vandringar på ödemarksvägarna.

Artikelbild

| Frivilligorganisationerna gjorde en stor insats för att ta hand om flyktingarna.

Inledningsvis förflyttades 900 personer av vilka hälften av dem hamnade i Piteåbygden och övriga i Älvsbynområdet.

Med flyktingtransporten kom flera hundra kor samt hästar som tillhörde de evakuerade.

De flesta av flyktingarna var från Rovaniemitrakten. Utöver de 20 000 rovaniemibor som svenska regeringen medgett kom också ett mindre antal från bland annat Petsamo och Enare.

Redan 1939 hade de första finländarna kommit till bygden, huvudsakligen då barn.

Artikelbild

| Många äldre fanns med i transporterna och flera av männen hamnade inledningsvis i Hortlax.

Ett stort antal ortsbor mötte upp i Bölebyn och Öjebyn, där flyktingarna steg av. De försågs då bland annat med kaffe och bullar utanför stationshuset. Septembertåget var nog ett av de största tågen som passerat efter Piteåbanan, med 22 vagnar. Med bilar och bussar fördes sedan de resande till sina inkvarteringsställen. Många av de lokala frivilligorganisationerna hjälpte till på olika sätt.

Med på resan fanns ett flertal tolkar, bland annat skolungdomar från Haparanda vars tvåspråkighet kom väl till pass.

I Haparanda hade samtliga passagerare genomgått läkarundersökning, registrerats och fått sig ett bad. Några svårare sjukdomsfall hade man inte med sig med undantag av en 14-årg pojke som fördes till sjukhuset i Piteå och som ådragit sig blindtarmsinflammation.

Skolor, församlings- och missionshus med flera offentliga lokaler rekvirerades som förläggningar. Till Lillpite transporterades inledningsvis 175 personer där skolan och baptistkapellet fungerade som evakueringshem. Skolan i Roknäs beredde plats för 76 personer, Missionshuset för 30 och laestadianska kapellet 35. Till boendet i Hortlax kom det flest äldre män.

Ortsborna hade tillverkat sängar och stoppat madrasser. Kollektiva matlag ordnades vid varje evakueringshem.

Av de som kom över gränsen beräknades 65 procent vara barn och 45 procent kvinnor. De arbetsföra männen var kvar i Finland. Åtskilliga barn föddes sedan i Sverige av evakuerade kvinnor.

Hundratals flyktingar transporterades också till Skellefteåtrakten där 550 steg av i Jörn och 400 i Bastuträsk.

Hundratals kreatur transporterades till orten, som fick bo i ladugårdar som delvis omdisponerats.

På sina håll uppfördes på rekordtid monteringsfärdiga ladugårdar. Så snart korna blivit mera varaktigt placerade för vila, utfodring och skötsel, tog traktens mejerier hand om deras mjölk, och pengarna fördelades på byalagen.

I början av november månads 1944 kulminerade flyktingströmmen och över 37 000 personer och i det närmaste 21 500 större djur anlänt till Sverige från Nordfinland.