Före detta landslagsmålvakten Magnus Hedman blev utsatt för sexuella övergrepp av en närstående i flera års tid. Det berättar han i en ny dokumentär på Dplay.

Den skammen man känner över att ha blivit sexuellt utnyttjad, jag vill att andra som har blivit utsatta för samma sak inte ska behöva känna den. För det är inte vårt fel. Och jag känner att det är rätt läge i livet att berätta nu, säger han till Expressen.

Samhällets ansvar

Att ännu en känd idrottare vittnar om sexuella övergrepp är viktigt enligt den förra höjdhopparstjärnan Patrik Sjöberg. Däremot tycker han inte att det borde krävas.

Det är aldrig offrets ansvar att gå ut och berätta, eller att varna andra. Det är gigantiskt stort, och jättestarkt, men det är ett arbete som samhället borde göra, säger han till TT.

Sjöberg valde 2011 att berätta om de sexuella övergrepp han utsattes för under barndomen av sin tränare och styvpappa Viljo Nousiainen. Sedan dess har han på olika sätt engagerat sig i frågan – bland annat genom att föreläsa. Men bara för att historien offentliggjorts betyder det inte att såren läkt.

Vi är utsatta för något fruktansvärt och det finns inget som ändrar det faktumet. Det känns nödvändigt att uppmärksamma frågan, men både jag och Magnus hade nog gärna sluppit att vara de som är utsatta. Men om inte vi berättar, vem gör det då?

Systemet gynnar förövaren

Patrik Sjöberg ser att en förändring till det bättre skett i samhället under de år som passerat sedan hans berättelse blev känd.

Det uppmärksammas mycket oftare nu än då. Men än idag har vi ett system som gynnar förövaren. De får ofta förbli anonyma i media och straffen är inte tillräckligt hårda i relation till konsekvenserna som barnen får. Det är som ett slag i ansiktet varje gång man får reda på att någon har friats för att barnets historia inte bedömts vara tillräckligt trovärdig.

Han lider med de som tar modet till sig att berätta men inte blir trodda.

Av någon anledning har jag inte blivit ifrågasatt. Varför har man valt att lyssna på mig? Det är ju bra i sig, men det finns extremt många fall där förövaren inte ens blir kallad till förhör, eller där åtal inte väcks. Om en kvinna går ut och berättar blir hon i allmänhet ifrågasatt. Det är ytterst sällan man skulle ljuga om en sådan här upplevelse, det är oerhört traumatiskt, säger han och fortsätter:
Vi måste hitta ett system som gallrar bort dessa män i ett tidigt skede, de ska absolut inte få tillgång till barn. De ska inte få vara aktiva i föreningar, inom idrotten, kören eller scouterna.

"Mår lika dåligt"

Sjöberg tycker att det är bra att offentliga personer uppmärksammar problemet.

Man blir alla utsattas röst. Det är inte kul, jag mår lika dåligt som alla andra gör, eller är något som är bra att ha på sitt CV. Det hjälper och stärker andra och det gör det svårare för förövaren, men vi sitter i samma båt allihop.

Att berätta är inte nödvändigtvis ett självändamål, konstaterar Sjöberg.

Jag tar det som ett kall. Folk tror att man börjar må bra av att få berätta. En del tycker att jag, efter att ha tjänat pengar på min bok om det här, borde må bra. Men jag kan inte köpa mig fri från det jag har mardrömmar om, eller bli fri från det jag varit utsatt för. Det är något som hänger med resten av livet.