Det har gått två veckor sedan den där hemska natten längs en polsk motorväg.

Sara Algotsson Ostholt tar emot på ett hotell på Arlanda norr om Stockholm. Nu är hon redo att berätta om skräckupplevelsen då hennes lastbil fattade eld, och två av hennes tävlingshästar dog.

Svårt att tala om

Vi hade varit på en tävling i Sopot och började köra hemåt klockan 03 på morgonen. Efter en timmes körning stannade jag och tankade och tog en kaffe. Min son Eric, som är fyra år, vaknade och vi satt och pratade lite. Allt var frid och fröjd. Hästarna var lugna, säger hon.

Men sedan hände något. På bara några ögonblick förvandlades lastbilen till ett eldrött inferno. Algotsson Ostholt har fortfarande svårt att prata om tragedin.

Det hade kanske gått en kvart när jag ser hur det ryker från bakluckan på lastbilen. Roberto, hästskötaren som var med, sprang ut direkt och öppnade luckan. Jag slet tag i min son, för han ville gå ut men det kunde han ju inte göra på motorvägen. Sedan sprang jag också ut. När jag kom runt kom den första hästen ut och lade sig på vägen. Vi försökte öppna upp för häst nummer två, men det gick inte. Den hästen var redan övertänd.

Algotsson Ostholt samlar sig ett ögonblick. Tårarna är nära.

Det är en bild jag kommer att se framför mig länge.

En lastbilschaufför stannade för att hjälpa till.

Roberto reagerade mycket snabbare än jag och sprang ut och tog min son. Lastbilschauffören tog hand om Eric. Han satte Eric i sin lastbil, och jag har ingen aning om vad det är för människa. Jag stod vid den ena hästen, höll i den och försökte lugna den, och försökte samtidigt ringa SOS och göra mig förstådd på engelska och tyska. Till slut kom brandkåren och ambulans, men då var hela lastbilen övertänd. Det är så fruktansvärt. Ljudet från hästen som blev kvar i lastbilen... Det är hemskt.

Tänker framåt

Hur man påverkas av en händelse likt denna är naturligtvis individuellt. Sara Algotsson Ostholt säger att hon mår okej – att det primära är att hon, hennes son och Roberto klarade sig oskadda – men att vardagen är jobbig.

Helst skulle man vilja ligga kvar i sängen, men eftersom jag har två små barn som ska till skolan och dagis måste man upp. Det är kanske lite bra. Det är mycket som ska göras, jag försöker rodda i det. Men det går ganska långsamt. Just nu försöker jag leta efter finansiärer till en ny lastbil, säger hon.
Det kanske är min tävlingshjärna som gör det, men jag försöker att tänka framåt och inte fastna i vad som har hänt. Kanske för att slippa vara i nuet.

Ingen tävlingslust

Hästen Chacco's Crack dog omedelbart i eldsvådan. Den andra hästen, Arpertina – eller Peggy som Algotsson Ostholt kallar den – blev svårt brännskadad, och överlevde bara i några dagar efter olyckan.

Peggy var en potentiell OS-häst, och med henne borta vet Algotsson Ostholt inte hur den framtida satsningen ska gå vidare. Eller om den ens kommer att göra det.

Visst tränar jag, men jag har inte varit på någon tävling sedan det hände. Det har ju bara gått två veckor. Lusten att tävla finns inte där just nu och det är kanske inte heller så viktigt.

2012 tog Algotsson Ostholt OS-silver i fälttävlan. Om det blir några fler olympiska spel för den 44-åriga småländskan återstår att se.

Just nu känns en OS-satsning långt bort. It takes two to tango, jag kan inte dansa ensam och jag har ju inte hästarna längre. Ingenting är omöjligt och när man har varit med om en sådan här stor olycka kanske man kan få lite lycka också. Jag måste hitta en häst som är utbildad på rätt nivå, med en ägare som står bakom, säger hon.

Hon fortsätter:

Jag stänger inga dörrar. Men någon sådan häst har jag inte i mitt stall nu.