Det irrationella våldet behöver rationella svar

I Sverige måste det vara svårt att få tag på skjutvapen – och ännu svårare att leva som yrkeskriminell.

OBEGRIPLIGT. Ingen förälder ska behöva sörja ett mördat barn.

OBEGRIPLIGT. Ingen förälder ska behöva sörja ett mördat barn.

Foto: Stina Stjernkvist/TT

Ledarkrönika2020-08-05 05:59
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ingen förälder ska behöva sörja ett mördat barn. Men sedan natten till i söndags – när en tolvårig flicka i Botkyrka strax söder om Stockholm träffades och dödades av en förlupen kula från vad som av allt att döma var en gängskjutning – sörjer ett par föräldrar sin dotter.

Det är omänskligt, och det är obegripligt att ett så besinningslöst våld kan tillåtas existera och äga rum i ett samhälle där alla är överens om att något sådant inte borde kunna tillåtas hända, och som lägger ner omfattande resurser och tankearbete på att hindra det.  

Faktum är att ingen ledarsida i Sverige år 2020 borde behöva inledas med att konstatera det – detta borde inte vara en fråga som ligger på den politiska dagordningen överhuvudtaget.  

Nu har det emellertid hänt, och även om vi inte vill att det ska vara så kan vi inte heller blunda för att detta inte enbart är ett olyckligt sammanträffande – det är tvärtom en del av en pågående trend i fel riktning, där våldet med skjutvapen har blivit allt vanligare och där dödsfall i de gängrelaterade konflikterna har blivit någonting vi lever med vecka ut och vecka in.  

Därför kräver den situation som först och främst är en mänsklig tragedi av obegripliga proportioner också ett politiskt svar. Vi kan inte nöja oss med att konstatera att detta inte borde tillåtas hända – vi måste också granska vårt brottsförebyggande arbete och se vad vi kan göra för att det aldrig ska hända igen.  

Det är så vårt samhälle fungerar – ibland händer det omänskliga och obegripliga saker i det. Men då är det politikens uppgift att komma med ett rationellt, väl genomtänkt och begripligt svar.  

Det svaret måste inkludera ilska, och en vilja att spåra upp och straffa dem som utfört handlingen. Men det kan aldrig begränsas till det. Och även om ryggmärgsreflexen hos många – både politiker och andra – är att höja straffskalorna och slå ner hårdare på kriminaliteten, kan det faktiskt inte bara stanna där.  

En del av den dystra utveckling vi ser handlar om tillgången på skjutvapen. Det är lätt att i kölvattnet efter skjutningar i andra länder kritisera deras vapenlagar – men hur effektiva är egentligen våra egna vapenlagar, om tillgången på illegala skjutvapen gör dem tandlösa?

För att minska den tillgången kommer vi inte bara att behöva spåra upp de vapen som redan finns i landet – vi måste också tillföra resurser till Tullverket och till det internationella polissamarbetet för att strypa den pågående införseln av dödliga vapen.  

En annan del av utvecklingen handlar om den mångmiljonindustri som narkotikahandeln utgör. Så länge det är möjligt att tjäna snabba och stora pengar på att driva och äga narkotikahandeln i Sverige, kommer den att locka till sig personer och grupper som inte tvekar att bruka våld för kunna fortsätta göra det.  

Det är fråga om en väl etablerad och utbredd marknad som inte går att utrota – men vars villkor och incitamentsstrukturer det går att påverka. En viktig del i brottsbekämpningen är att erbjuda goda vägar ut ur det kriminella livet – men en annan är att göra en kriminell livsstil så svår och så lite attraktiv som möjligt.  

Under 00-talet plågades Sverige av en flodvåg av värdetransportrån. Genom polisarbete och säkerhetsrutiner fick man bukt med den sortens kriminalitet. Nu måste vi ta krafttag för att få bukt med en annan sorts kriminalitet. Ännu viktigare än att skydda kontanter, måste det väl ändå vara att skydda alla våra barn?  

Läs mer om