Nej, jag pratar inte om någon slags mikroorganism osynlig för blotta ögat, eller mystiska kräldjur på någon exotisk ö. Nä, jag pratar om en art lika vanligt förekommande i norra Sverige på vintern som myggor är på sommaren. Nämligen de rika stockholmarna.
Denna art har hånats för sin egoism och dumhet. Att de inte tänker på andra när de reser runt från skidort till skidort, från norra Italien till den svenska fjällvärlden, och sprider smitta omkring sig när de vrålar till “Don’t Stop Believing” så att spottet flyger över shot-brickorna på after-skin. Men detta är felaktig kritik mot denna grupp, och i den här texten tänker jag bena ut på vilka grunder dessa övergödda storstadsbor faktiskt bör hånas.
Många är de som menat att resandet handlar om total brist på empati och solidaritet. Det är till viss del sant, men inte på det vis som kritikerna påtalat. För eftersom denna grupp helt struntar i restriktioner och på så vis uppträder rakt av orädda inför att själva bli smittade, så är dessa personer bevisligen helt immuna mot smitta. Därmed finns det förstås inga problem med att de stiger ombord på flygplan, köar i liftar, och hoppar sig svettiga i någon bar på valfri norrländsk skidort.
Problemet jag har är snarare varför de väljer att använda denna superkraft i detta syfte. För vore det jag som med självförtroende kunde resa när och fjärran med övertygad vetskap om att jag aldrig kan bli smittad och därmed heller inte sprida smittan vidare, så hade jag ägnat min tid åt annat än att semestra.
Jag hade rest till smittans epicentrum. Till alla de platser runt om i världen där folk är som allra sjukast. Där hade jag frivilligarbetat på sjukhusavdelningar. Gjort vad jag kunnat, om än det handlat om att ge en inlagd senior massage för sina liggsår eller frenetiskt rulla köttbullar i kafeterian.
Jag hade handlat mat och distribuerat toapapper och torrvaror i de regioner där folk hamstrat och där personer i riskgrupp inte själva kunnat ta sig till affären. Jag hade erbjudit mig att agera mänsklig sköld ifall någon i riskgrupp prompt behövt ta sig utanför sitt hem, och joggat i cirklar runt personen i fråga för att ta emot eventuella hostningar från andra i mitt eget fejs.
Eftersom denna art uppenbarligen har kapital nog att lägga pengar på festliga resor har de ju dessutom alla möjligheter att hjälpa sjukvården i norra Sverige ekonomiskt under detta tuffa läge. Hellre bidra än belasta, brukar ju den här typen av personer argumentera i andra frågor som handlar om resursfördelning i samhället, och nu är det upp till bevis.
Jag personligen tillhör tyvärr inte denna immuna supergrupp. Men med denna krönika, som förhoppningsvis fler rika stockholmare än vanligt läser eftersom de ju rest till dessa breddgrader och kanske plockat upp en tidning på flygplatsen, vill jag ge lite inspiration. Jag kan bara säga att jag vet vad jag hade gjort om jag var hundra procent säker på att jag inte kunde bli sjuk eller sprida smittan, och mitt agerande hade inte utgått från mig själv och min egen semester.
