Och jag börjar valrörelsen med att tänka ut en strategi för att lyckas väl i september. Jag är liten, men vill bli stor. Jag vill bli populär. Så jag kommer på den smarta idén om att köra stenhårt på att visa upp mig som en motpol till Sverigedemokraterna för det verkar vara något som folk gillar.

Självklart pratar jag också om andra frågor som är viktiga för mina väljare, till exempel hur viktigt det är att sänka skatterna för företag. Men huvudbudskapet “Framåt!” är kort och konsist. “När andra väljer främlingsfientlighet och stängda gränser väljer vi en annan väg” säger jag och lyckas på så vis med min retorik bunta ihop den nuvarande rödgröna regeringen med Sveridemokraterna trots att sossarna varit ännu tydligare än jag själv på just den punkten.

Genialt tycker jag och känner hur jag växer. Jag uppfattas som fräsch jämfört med både partierna åt vänster och höger. Livet ser ljust ut, och så blir också valresultatet. Över åtta procent är inte illa pinkat för att vara lilla mig, tycker jag själv. Även om jag är ett av världens rikaste partier, och har råd med allt kampanjmaterial jag vill och teoretiskt sett borde kunna mobilisera extremt många fler väljare.

Eftersom partibörsen är full så måste det finnas något annat som gör att folk hellre röstar på andra partier än mig, kanske min poltik, jag vet faktiskt inte. Men jag tänker inte bry mig om att jag är pytteliten jämfört med Socialdemokraterna, Moderaterna, och SD. Jag är stor jämfört med de andra som är små, och det är vad jag tänker ta fasta på. Mitt självförtroende är på topp efter valet.

Men jag är också ledsen över att jag och mina kompisar i Alliansen ändå tillsammans är mindre än de rödgröna. Det gör det lite tjorvigt och när min stora kompis M vill ta hjälp av SD för att få regera. Det sätter ju mig i en jättekonstig sits, när jag ägnat hela valrörelsen åt att säga att jag är motsatsen till SD och det dessutom gett mig oförtjänt många röster.

Folk förväntar sig av mig att hålla rent mot SD. Säga nej till stora M som vill ha med SD i vårt gäng. Då säger S “Hallå vill du samarbeta med mig?” men “Nej det vill jag inte!” fräser jag och jag känner hur jag krymper ihop och blir som en grinig unge. “Här är min lista på krav!” säger jag och ger till S. På listan står givetvis sänkta skatter med.

S återkommer och jag är mycket missnöjd. Skambud, är ordet jag väljer. Men jag väljer också en typiskt dålig dag att säga det på, då en ny mätning av SCB presenteras och det visar sig att min upplevda krympta känsla stämde. Eller, jag är oförändrad i storlek, men S är mycket mycket större än innan, och enormt mycket större mig. Det var dålig tajming det medger till och med jag för mig själv.

Jag torkar mina tårar och funderar på vad som egentligen är viktigast. Att ge mina väljare sänkta skatter eller att hålla mitt ord på att jag inte tänker låta SD få inflytande. Trots att 99 % av vad jag kommunicerat i valrörelsen rört SD, och det också till stor del är skälet att jag vuxit, så lutar jag ändå åt sänkta skatter. Sänkta skatter är för viktigt för att sjabbla bort bara för att hålla sitt ord.