Att nationella åtgärder vidtas med anledning av Corona-viruset kan konstateras vara en lågoddsare. Veckor av rapportering har efter sportlovsresande kulminerat i många bekräftade svenska fall. Handlingskraft från regeringen välkomnas av de allra flesta men i alla vändor riskeras stora delar av svenska arbetare att lämnas utanför ekvationen och därmed stå utan något skydd. 

Den rödgröna regeringen lägger nu, tillsammans med sina stödpartier Liberalerna och Centerpartiet, fram ett nytt lagförslag gällande korttidsarbete vid oväntade händelser bortom kontroll. Exempelvis stora konjunktursvängningar eller, som nu, vid Corona-spridning.

“Regeringen stärker nu tryggheten för svenska arbetstagare vid omfattande störningar på grund av omvärldshändelser. Med möjligheten till korttidsarbete slipper personal bli uppsagd och företagen kan snabbt komma igång igen när läget vänder”, säger finansminister Magdalena Andersson (S). 

Trots att Corona-fallen i Sverige varit få har sjukdomens framfart blivit en nationell angelägenhet. Arbetsgivarorganisationen Almega, som kallar sig Sveriges ledande, uppmanar till lokala överenskommelser för att kunna arbeta hemifrån. Skälet bakom är att minska både smittorisk och hysteri. Vilket hade varit ett toppenförslag om alla i Sverige hade kunnat plocka med sig jobbet hem eller kunnat utföra sina arbetsuppgifter på en annan plats än just på jobbet. 

Det blir med Almegas uppmaningar i åtanke viktigt att förstå hur olika förutsättningar de som arbetar har. Den som har ett korttidskontrakt eller som redan idag arbetar “vid behov” har sämst förutsättningar att säga emot och omfattas inte heller av regeringens förslag. 

Visst är det så att Sverige i internationella mått mätt är ett av de länder som är snabbast på det senaste. Större delen av de som arbetar i Sverige är dock inte några digitala nomader som kan bädda ner sig med en laptop och en rykande kopp te om flunsan härjar. 

Skillnaden på att komma överens med och att bli överkörd av sin arbetsgivare hänger till stor del på hur trygg ens anställning är och, så klart arbetets karaktär. Den som till exempel jobbar på restaurang eller packar varor som du klickat hem online kommer inte ha möjligheten att jobba hemifrån. I dessa sektorer förekommer de korta, otrygga anställningarna också i större utsträckning. 

Att som land hantera en kris på arbetsmarknaden är svårt. Att som land hantera en kris på arbetsmarknaden utan en aktiv arbetsmarknadspolitik är omöjligt. I alla fall om målet är att kunna erbjuda fungerande välfärd och fortsatt vara en internationell export-aktör att räkna med utan att dumpa varken löner eller villkor för de som arbetar. 

Många anser att den svenska tvåpartsmodellen, arbetsgivare och arbetstagare, inte har i uppgift att skydda anställningar, utan snarare att skydda anställda. Däremot ska ingen glömma bort att det faktiskt krävs konkurrenskraft 2020 för att få till arbetstillfällen. Det är en förutsättning för att det här landet överhuvudtaget ska gå runt.

Sverige ska kunna hävda sig på den globala spelplan svensk export förväntas verka på. Det som borde vara diskussionen är hur jämlika förutsättningar skapas för alla som arbetar. Det viktiga framöver bör vara att bevaka hur dessa krisåtgärder används och vad de innebär i praktiken för de som arbetar. Ingen vill väl leva i ett land där vissa myser ner sig i sängen medan andra lämnas vind för våg?