Tänk dig att ditt hem inte längre är tryggt. Att bomber faller eller att du blivit förföljd, riskerat att bli kidnappad, och sett din familj lida. Att du guppat fram på en överfylld gummibåt för att nå en ny världsdel och att ditt barn skakar av både kyla och trauma när ni slutligen kliver i land. Tänk dig att där mötas av en blek nisse med backslick som delar ut flygblad med texten “Kom inte till Sverige, det är fullt där”.

Norrbotten är en stor del av Sverige, större än någon annan. Och det är inte fullt här. Den stora frågan som ofta pryder nyhetssidorna i tidningarna är skolnedläggningar på grund av bristande elevunderlag. Det är för få barn, inte för många, som är problemet för de flesta kommuner.

Vi pratar ofta om att Norrbotten behöver inflyttning av folk i arbetsför ålder som vill bo här, då brist på personal i kombination av utflyttning har gjort det svårt med kompetensförsörjning inom välfärden. Regionrådet skrev senast i måndags, ihop med ordföranden för kommunernas samarbetsorgan, ett debattinlägg om att alla behövs för att arbetsmarknadens behov av personal ska täckas.

Vi är många som pendlar och reser inom detta län dagligen. Man rullar fram längs vägar ibland utan att se en annan människa på flera mil. Det går inte att se hur det inte skulle finnas plats för fler. Fler barn i skolorna, fler vuxna på arbetsplatserna. Fler skolpengar, fler skattebetalare. Det är vad vi behöver.

Särskilt när vi hela tiden ifrågasätter storstadens urbana normer och varför det inte satsas mer på infrastruktur, välfärd och statlig närvaro här. Svaret är ofta att det bor för få här för att satsningar ska anses vara värda nog att genomföra. Det är staten Sverige säger till denna del av Sverige.

Och samtidigt står en av de svenska riksdagspartiernas partiledare, Jimmie Åkesson (SD), på den grekiska ön Lesbos och hävdar att Sverige är fullt. Delar ut flygblad han dessutom haft mage att signera “svenska folket” trots att vi är folk i Sverige och vi aldrig skrivit under.

Det är inte fullt här. Varken till yta, skolplatser, eller arbetstillfällen. På samtliga dessa punkter är problemet att det saknas folk. Så Jimmie Åkesson har, rent faktamässigt, fel. Men vad han gör är fel av ännu större skäl. För det är kränkande. Givetvis mot det svenska folket han anser sig kunna signera ett flygblad för, men framför allt gentemot personen vars darrande utsträckta hand ber om hjälp.

För folk är inte bara skattebetalare och barn är inte bara skolpengar. Det är en bonus om allting går väl. Detta är människor. Är det något vi i Norrbotten kan så är det solidaritet i praktiken. Statens frånvaro, vetskapen om att polisen inte alltid kommer och att ambulansen kan dröja timmar, har gjort oss till vänliga medmänniskor trots att effekten hade kunnat vara ett mer individualistiskt tänk hos oss. Var och en klarar sig själv, visst, men vi hjälper också varandra ovillkorligt när det behövs.

Och precis som vi stannar till och hjälper om vi ser någon som kört av vägen, så hjälper vi någon som flytt till Norrbotten för sitt liv. För vi fattar att både vägens skick och världslägets otrygghet är resultat av politik som människorna vars liv får konsekvenser av dem inte fått tycka till om. Där ligger solidariteten folk emellan, och den har inga gränser.