Det finns ett uttryck, green washing, som skulle behöva komma lite mer på tapeten, så här i klimatdebattens brinnande mitt. Green washing handlar om att företag marknadsför sig som klimatpositiva alternativ när det i praktiken bara är bluff och båg.

Exempelvis oljebolaget Shells VD, Ben van Beurden, som härom veckan under en konferens menade på att det är upp till varje person att ta ansvar för klimatkrisen, exempelvis genom att äta mindre jordgubbar på vintern, och inte köpa så mycket kläder. I sak har han inte fel, att äta klimatsmart med mat som är i säsong och konsumera mindre onödigt är två bra åtgärder man kan göra på individnivå för att ha en klimatsmart livsstil. Problemet är ju bara att Ben van Beurden själv är ledare för ett bolag som producerar fyra miljoner tunnor olja. Om dagen.

Eller hamburgerkedjan Max som starkt marknadsfört sin klimatsmarta meny. I en av sina reklambanners skriver de: ”Hur kan den här burgaren hjälpa till att rädda klimatet?” De har i flera år gjort en så kallad ”klimatkompensation” för sin verksamhet och för sin mat, bland annat genom att plantera träd och ta all sin energi från vindkraft.

I vetenskapsprogrammet Vetandets värld i P1 i veckan utredde de huruvida det egentligen går att klimatkompensera sin konsumtion. Det mest intressanta perspektivet i programmet framhölls av skogsekologen Maria Johansson som jobbar vid Stockholms universitet. Hon pekade på att den klimatkompensation som görs i dag direkt drabbar någon annan någon annan stans i världen. Inte minst människor i fattigare regioner än vi rikingar i väst. Exempelvis den trädplantering som görs i delar i Afrika. Det är mark som egentligen måste användas till matproduktion, inte till stora trädområden som är tänkt att binda koldioxid som släpps ut via våra lyxresor över halva jorden.

Johansson menade att ska man ändå klimatkompensera måste den kompensationen göras i sitt närområde. Så som klimatkompensationen görs i dag är den alldeles för billig och ojämlik. Det är billigare att klimatkompensera i Afrika än i Europa, då delar av den afrikanska befolkningen är lättare att flytta på, än den europeiska. Klassaspekten och utnyttjandet är omöjlig att värja sig från.

Det är ett faktum att rika länder i väst både spär på klimatkrisen och att fattiga länder i öst tvingas betala för vår överkonsumtion. Mark i andra delar i världen är billigare än marken i Sverige. Därför blir företagens klimatkompensation billig i förhållande till den skada den åsamkar lokalbefolkningen.

Så trots att vi ”klimatkompenserar” gör vi inte ett jota för ett bättre klimat. Utsläppen är ändå bestående. Trots klimatkompensation ”försvinner” inga utsläpp. När resejätten TUI meddelar att de ska börja fasa ut det röda köttet på sina flygningar för att kunderna efterfrågar ett bredare hållbarhetstänk känns det som att allt bara är en parodi på verkligheten.

Johanna Sandal, ordförande för Naturskyddsföreningen, säger så här om klimatkompensation i Vetandets värld: ”Du betalar för en tjänst som gör en viss klimatnytta men det är inte samma sak som att göra utsläppen ogjorda”. Så nej, det finns ingenting som kan betala av ens klimatskuld. Klimatkompensation är bara ett sätt för företagen att upprätthålla sina försäljningssiffror.

Skulle vi som konsumenter ens vara beredda att betala för vad våra klimatutsläpp egentligen kostar?