Enligt SJ:s egna undersökningar är det 44 procent av storstadsborna som numera väljer tåget framför flyget. Och det är självklart positivt, finns det tåg som alternativ till flygresor är det självklart att tåget bör vara prio ett, och mellan storstäderna går tågtrafiken regelbundet.

Men tågets ökning går inte att applicera på flygresornas minskning. Statliga Swedavia säger visserligen att ja, flygresorna minskar. Men där är minskningen marginell. Antalet resande personer sjönk från 12,8 miljoner till 12,6 miljoner resande. Räknar man in det bortfall aprils pilotstrejk innebar med 4000 inställda avgångar, blir minskningen ännu mindre.

Sedan hösten 2017 uppger 20 procent att de väljer tåget framför bilen om det finns möjlighet till det. Tydligen står norra Sverige står för den lägsta andelen i Sverige som väljer bort bilen till förmån för tåget. I Malmö är siffrorna rakt motsatta, där 38 procent har börjat välja att åka kollektivt i stället för att köra egen bil. Det är ju inte överväldigande konstigt att siffrorna ser ut så. Det är bara att ha i åtanke den enormt tragikomiska valaffischen från Liberalerna som ansåg att det skulle vara lika enkelt att boka tåg till Piteå som till Paris.

Eller, i sak har de ju rätt. Det borde vara lika lätt att ta tåget till Piteå som till Paris. Förutsatt att det faktiskt går järnväg i båda riktningarna. För finns det ingen järnväg finns det inga tåg och då finns det heller ingen möjlighet att välja bort bilen till förmån för tåget.

Sittandes i bilen norröver härom dagen blev jag varse skylten som satt uppspikad i en skogsdunge, en bit in på en åker. ”Stoppa järnvägen”, stod det. Jag kan inte Norrbotniabanans förmodade sträckning utantill, men antar att:

1. Det var Norrbotniabanan skylten syftade till och

2. Sträckningen skulle gå över den marken som tillhörde samma person som satt upp skylten.

Likväl som att alla vill till himmelen men ingen vill dö, som artisten Timbuktu uttryckte det, vill alla ha tåg men ingen vill att spåret ska gå över just sina marker. Jag förstår den frustrationen hos privatpersonerna, jag har ingenting kritiskt att säga om den.

Däremot hoppas jag verkligen att järnvägen inte alls stoppas utan snarare skyndas på. Jag skulle jättegärna vilja åka både till Piteå och Paris med tåget. Skulle jag fått frågan om jag hellre skulle valt tåget framför bilen i de fall det vore möjligt hade jag svarat ett rungande ”ja”. Men i praktiken sitter hela familjen ändå där, i en bensinslukande Audi, för det funkar inte att ta tåget. Det funkar knappt att ta bussen.

Mycket kritik kan riktas mot den klimatmässigt plakattypiska frågan ”flygskatten”, men nog måste jag ändå erkänna att den har fått en stor del av svenska folket att applicera sin klimatångest i form av ett ändrat förhållningssätt till resande. Åtminstone de som har råd att resa privat, eller jobbar på företag där resande hör till en naturlig del av arbetsveckan.

Klimatsmart flygbränsle i all ära, men ska man vara realist är det bara ett halvdant förslag från folk som inte anser att folk måste flyga mindre. Västvärldens I-landsmedborgare måste flyga mindre, I alla fall när man faktiskt kan ta sig fram på andra, klimatsmarta sätt. Inte minst för att folk i norr ska kunna flyga med både gott samvete och plånboken i behåll, då alternativen till flyg eller bil ofta lyser med sin frånvaro här hos oss.