I samhällsdebatten lyfts frågan om gles och landsbygdens villkor. Bensinpriset pekas ut som ett område där personer utanför städerna näst intill medvetet missgynnas av statens höga skatter på just drivmedel. Differentierad bensinskatt, att skatten är olik beroende på var du bor, lyfts som ett alternativ. På glesbygden skulle därför bensinen bli billigare, medan i städerna där kollektiva alternativ till transporter finns, blir bensinen dyrare.

Det är en god tanke. Om än svår, för att inte säga omöjlig, att praktisera. Det är där reseavdraget kommer in i bilden. För den som inte använder sig av avdraget själv kan sägas att i korthet handlar det om att man får göra avdrag på sina resor till och från jobbet om man tjänar mer än 2 timmar per dag på det, man har längre än fem kilometer till jobbet och att summan man reser för överstiger 10 000 kronor om året. Det vill säga, finns det ingen kollektivtrafik att nyttja på sin ort och man har ett par mil till jobbet kvalificerar man till avdraget.

Så hur fuskar folk då? Skatteverket menar att det oftast handlar om okunskap. Många ansöker om avdraget – och får det, trots att man inte kan styrka att man faktiskt tjänar in ett par timmar av att ta bilen i stället för att åka kollektivt. Läser man mellan raderna kan man snabbt dra slutsatsen att många gör skatteavdrag trots att man inte kvalificerar till det.

Trafikverket pekar på att ungefär hälften av alla resor som görs med bil är under fem kilometer. I genomsnitt, alltså. 85 procent av reseavdragen till skatteverket är med transporter med bil. Hälften av de stickprov som görs av Skatteverket visar på att personen i fråga gjort fel. I genomsnitt handlar det om drygt 2700 kronor som man behöver betala tillbaka. Det är bara drygt två procent som gjort fel som gynnas av kontrollen, det vill säga, egentligen får göra mer avdrag än vad man angett. Som sagt, det är relativt små summor det handlar om per person, men eftersom det är så pass många som gör avdrag blir den sammanlagda summan stor. Här befinner sig Skatteverket i en smärre rävsax. Visst, det är stora summor det handlar om som går staten om intet. Men eftersom punktinsatserna för varje person som deklarerar skulle bli allt för dyra i kontrast till de faktiska skatteintäkterna är det inte värt.

Föga förvånande är det dubbelt så vanligt att inte kunna styrka tidsvinsten på två timmar bland personer i storstäder, som vad det är i mindre städer och landsbygdskommuner. Däremot sticker landsbygdskommunerna ut när det kommer till att rapportera antal dagar. Man vill alltså kunna göra skatteavdrag för resor på dagar man inte kan styrka att man faktiskt tagit bilen. Kanske för att man anser att man borde ha rätt till avdrag för resor man är illa tvungen till, på grund av de geografiska förutsättningarna?

Vi pratar om bilberoende. Men beroende på var du bor är det skillnad på beroende och beroende. Är du beroende i den meningen att du inte tar dig fram till förskola, affär och jobb utan bilen? Eller är du beroende i den meningen att du inte kan förmå dig att cykla eller ta bussen för bilen är så mycket smidigare? Skatteavdrag ska göras när man har rätt till det. Alla storstadsbor som både tar bilen fast man inte behöver, och ska göra avdrag för det, det är ju de som urholkar systemet.

Reseavdragen borde utvecklas för att mildra de sociala klyftorna det innebär att inte ha tillgång till service i sitt närområde. Sen får stadsbon vackert smörja kedjan och börja cykla till jobbet.