Det är inte helt orimligt att kritik kommer från både höger och vänster. Januari-avtalet, den överenskommelse som upprättades mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna, och som gjorde att Sverige slutligen kunde få en regering, innehåller en hel del spridda politiska skurar.

Avskaffandet av värnskatten är en sådan sak. En skatt som enbart de rikaste betalar, ska avskaffas på begäran av Centern och Liberalerna, vilket de inte lyckades få igenom när de satt med i regeringen och Anders Borg (M) var finansminister. Men med en socialdemokratisk finansminister lyckas dem. Det får givetvis många S-väljare att höja på ögonbrynen.

Detta avskaffande av värnskatten var dock något som Socialdemokraterna väldigt motvilligt gick med på å andra sidan. Det har statsminister Stefan Löfven (S) betonat tusentals gånger vid det här laget. Men det skickar ändå väldigt märkliga signaler att C och L lyckas få igenom sådan uppenbar högersmörja när de samarbetar med partier vänster om sig själva, men inte när de tidigare samarbetat med partier högerut.

Värnskatten är inte allt. Sex miljarder av en statsbudget. Det är en droppe i havet. Men symboliskt visar den att januari-avtalet på vissa håll är en väldigt märklig överenskommelse. För trots att regeringen nu exempelvis lovat ett nytt utjämningssystem för kommuner och landsting för ökad jämlikhet, så ligger liksom alltid avskaffandet av värnskatten där och påminner om att regeringens politik på många plan istället bidrar till ökad ojämlikhet.

Fördelen med januari-avtalet, och den eventuellt självmotsägande och förvirrade statsbudget vi snart kommer få i Sverige, är ju att Socialdemokraterna kan värja sig mot kritik med att ta på sig sitt tyngsta nylle och säga, precis som Löfven ofta gör, att “Vi ville absolut inte ha detta, men för de andra var det viktigt och nu har vi tagit ansvar”.

För de andra partierna blir det å andra sidan lätt att slingra sig. Det visade Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni prov på när hon under söndagen gästade Agenda. Hon talade mest i liberala floskler och hade svårt att svara på hur Sverige ska hantera en stundande lågkonjuktur. Men här finns faktiskt en viktig skillnad mellan Socialdemokraterna och Liberalerna.

Socialdemokraterna kan motvilligt gå med på en avskaffad värnskatt, för att målet var att få till en överenskommelse som kunde ge tillräckligt stöd i riksdagen för att bilda regering. Liberalerna däremot hade inget annat alternativ än att stödja den S-ledda regeringen. Och då blev man girig.

Liberalerna vill ha lägre skatter, sossar vill ha stark välfärd. Båda sakerna kostar i statens budget. Men det som liberala väljare kan tänkas vara missnöjda med i januari-avtalet är saker som inte gick att rå på, för L hade redan valt bort att tillsammans med Sverigedemokraterna stödja en Moderatledd regering.

Men när sedan Magdalena Andersson, Stefan Löfven, eller annat valfritt statsråd ska motivera statens prioriteringar kan de alltid skylla på L. För S ville bara ta ansvar och Liberalerna blev giriga längs vägen. Och klarar inte Nyamko Sabuni av att steppa upp sin argumentation är det mycket troligt att L är januari-avtalets största förlorare. Inte i politiska segrar, men i väljarstöd.