Det finns de som menar att lösningen på miljöproblemen är att varje enskild individ ska göra sitt. Åka mer kollektivt, välja tåget istället för flyget, äta annorlunda, och så vidare. För lösningen i miljödebatten når aldrig längre än till den enskilda invididen. Vilket jag länge motsatt mig just för att exempelvis valet att resa mer kollektivt inte är det lättaste att göra för de individer som bor där jag bor. Skulden och skammen ska vi dock ändå utstå.

Jag börjar bli lite trött på att låta som en gnällspik, och att alltid i slutändan mötas av samma typ av argument: Flytta till Stockholm då om det inte passar. För det är på riktigt svaren jag får när jag försöker nyansera flyghatet och straffbeskattarhetsen från mina urbana kollegor, det är där det alltid landar i slutändan. I en krönika i Aftonbladet för ett par veckor sedan skrev Malin Wollin att det inte är en mänsklig rättighet att bo på landet, och menar att de som nu startat uppror mot de stigande bränslepriserna är skrattretande.

Jag funderar skarpt på att ändra uppfattning. Att säga att det behövs mer, inte mindre, individfokus i miljödebatten. Argumentera på liknande vis men på de sätt det blir fördel landsbygden. “Sluta köpa importerade sojaprodukter och börja gå ut och jaga djur ni kan äta istället. Så gör vi, det funkar jättebra. Jaha, vadå, har ni inte möjlighet att göra det? Nä men flytta från Stockholm då om det inte passar.”

Jag vet att det låter fånigt. Det är fånigt. Det är poängen. Ibland undrar jag om detta individfokus i klimatdebatten egentligen är en urban kulturyttring. För att storstadsbor vill, precis som alla, känna att de gör bra saker för miljön. En klapp på axeln. Duktig du är!

De saker vi gör, i de mer glesbefolkade delarna av landet, som faktiskt är bra för miljön men som storstadsborna inte gör eller kanske gör men som i sådana fall är saker som alla kan göra oavsett var man bor, de sakerna verkar liksom aldrig räknas.

Häromveckan var jag i Stockholm. Kollektivtrafiken sköts av ett företag som heter SL, och SL hade en fantastisk reklam i tunnelbanan jag råkade se när jag tittade upp trots min åksjuka. En bild på två tjejer, i min ålder, som såg ut ungefär som jag gör. Texten löd “tack alla ofrivilliga miljöhjältar!”

Precis så är det. När valet är enkelt att göra, nämligen ta tunnelbanan som går var femte minut hellre än att ta bilen med dyra parkeringsavgifter, tullar, och risk för timmar långa köer, då är man en ofrivillig miljöhjälte. Och på samma sätt är man en ofrivillig miljöbov när valet är enkelt åt det andra hållet. Om valmöjligheten ens finns.

Och ska vi fortsätta tacka för den ofrivilliga hjälteinsatsen? Ska vi fortsätta skuldbelägga den ofrivilliga förstörelsen? Eller ska vi lyfta blicken från de val vi gör utifrån våra förutsättningar, och försöka se på vilka vis hela samhället kan få till en omställning som gör att maskineriet inte behöver stanna och enskilda individer inte behöver känna skuld?