Insändare Den 26:e är det val igen och då ska vi på nytt välja politiker. Helst skulle jag ju vilja ha en politiker som vill samma som jag, men i dag är det politikerna som talar om för mig vad jag ska vilja.

De talar om för oss vad vi ska tycka, vad som är möjligt och vad som är bäst för mig och för landet.

Men borde det inte vara tvärtom?

Borde inte vi väljare tala om vad vi vill och politikerna handla därefter?

Ja, så var det nog förr i tiden. De politiska partierna hade många medlemmar och det var möjligt att, som medlem, påverka politiken.

Detta funkar inte längre. Partiernas medlemsantal har sjunkit drastiskt, och fortsätter att minska. Så det är faktiskt ett fåtal som bestämmer hur politiken ska se ut. Det var nog inte så det var tänkt att fungera?

Vi har åter igen ett tydligt exempel på hur det fungerar: I spåren av Bensinupproret kommenterade Stefan Löfven: ”Nej, vi har inga planer på att sänka skatterna på bensin.”

Och det måste han ju få tycka. Men eftersom jag inte tycker som han, så får jag ju rösta med fötterna.

Vi har ju egentligen samma problem med ”Hela Sverige skall leva”-politiken. Eftersom vi utanför storstäderna är färre än dem, så kommer vi att behandlas styvmoderligt.

Inget parti med självbevarelsedrift kommer att lyssna på oss.

Så, istället för att tänka som Olof Palme med sitt ”Politik är att vilja”, ska vi nog tänka som Mona Sahlin: ”Det är häftigt att betala skatt!” Och gärna moms på skatten också.