Insändare Jag hörde att lokalpolitiker vill ha en höjning med 10 000 kronor i månaden.Tror de att de är värda detta? Kanske är det så att de känner sig allsmäktiga?

Pengar har ju alltid varit politikernas modersmjölk.

De sätter sina egna avtal. Och de måste tro att de är värda mycket mer än en ”vanlig” arbetare.

Incitamentet till att bli en politiker måste ju vara deras drivkraft att göra det bättre för människor. Man undrar ibland om detta är fallet. Jag är helt övertygad om att de inte förstår den värld de har utanför de politiska väggarna.

Alla politiker skulle känna på hur det är att inte kunna klara sig. Inte ha pengar till det vardagliga. De skulle leva som en som lever på existensminimum. Den är så lågt satt att ingen kan leva ett normalt liv på det .Allting är ju så otroligt dyrt i Sverige.

Då undrar man ju varför det är så? Kvarnhjulet som människor har fått om halsen sitter ju kvar skattemässigt. Det är ju inte bara lönen de tar skatt på. Det är ju skatt på allt. Vad du än gör så får du lägga 25 procent i skatt. Det kan inte bli mycket över i plånboken.

Men det är klart, tjänar man 45 000 kronor och uppåt i månaden känns det nog inte så farligt. Men ligger du på en lön på kanske 15 000 kronor eller mindre i månaden, då känns varje krona. Någon politiker skrev att vi inte får vara rädda för att höja skatterna.

Detta uttalande visar ju hur politiker tänker. Klarar vi inte av det med dessa skattemedel ja, då höjer vi dem. Detta är ju en kvarleva från vår käre landsfader Gustav Wasa. Men skulle man dra paralleller mellan honom och dagens politiker så kanske man kommer sanningen lite närmare. För visst i hela friden är det helt tokigt?

Om du är sjuk eller arbetslös i Sverige är du inte värd mycket. Sjuk kan alla bli och sitter man då som en ledare för ett parti får man höra detta signum: Med sjukdomen kanske han blir som en vanlig människa och att andra kan se att alla kan bli sjuka. Det klart att epitetet är: Det är bättre att vara rik och har hälsan än att vara fattig och sjuk.