Insändare Runt om bland Sveriges assistansberättigade och -behövande har optimismen efter valrörelsens och januariöverenskommelsen löften om ”LSS återupprättande” vänts till frustration och oro för en händelseutveckling som inte kan sägas komma av sig, den kom liksom aldrig riktigt ens igång.

Lagförslaget som skulle innebära att andning och sondmatning betraktas som grundläggande behov och som beskrivs som en central del i den personliga assistansens återgång mot 2015 års nivåer visade sig lämna så stort tolkningsutrymme för Försäkringskassan att effekten skulle bli i princip obefintlig.

Just Försäkringskassans tolkning av LSS och den alltmer åtstramade bedömningen som lämnat många människor i en otrygg och ovärdig tillvaro utanför det sociala skyddsnät man bör kunna förvänta sig har varit det stora hotet mot frihetsreformen LSS under de senaste åren och det är kontroversiellt att påstå att ”startskottet” var det regleringsbrev där regeringen uppmanade myndigheten att ”bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar”.

Känslan har sedan dess varit att Försäkringskassans agerande hela tiden varit en del av regeringens agenda, att minska kostnaderna för LSS.

Det är därför rimligt att många andades viss morgonluft när det riktades misstroendeförklaring mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Kanske kunde ett byte av ansvarig minister också ändra inriktningen på den politiska styrningen och därmed också myndighetens agerande?

Det är dessvärre så att frågan är större och mer komplex än så. Nedmonteringen av LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet bottnar, som jag ser det, mer i att man sett möjligheter att minska en utgiftspost där den drabbade målgruppen är förhållandevis liten och relativt sett inte så röststark snarare än att den skulle vara ett resultat av en enskild ministers inställning till frågan.

Detta styrks också av det faktum att det på intet sätt var bättre, snarare tvärtom, under Åsa Regnérs tid som ansvarigt statsråd.

Hotet mot LSS är inte isolerat till Socialdemokraterna eller den sittande regeringskonstellationen. Det är partioberoende och från den borgerliga oppositionen har hittills inte kommit mycket annat än fagert tal om ”LSS återupprättande”, något som aldrig är enklare att säga än när man befinner sig just i opposition.

Det enda sättet att försvara rätten för funktionsnedsatta att leva som andra är att fortsätta göra våra röster hörda för den. En tystnande opinion innebär fritt spelrum att fortsätta kannibalisera på den rättighetslagstiftningen som inneburit så mycket för så många. Vi som finns i och omkring LSS-reformen bär ett ansvar för att så inte sker.

Assistansanvändare, anhöriga, brukarrörelsen och assistansanordnare måste tillsammans fortsätta hålla frågan om rätten att leva som andra högt på agendan.

Vi har att hålla sittande regering ansvarig för en funktionsnedsättningspolitik som är värdig, inkluderande och i enlighet med såväl vår egen lagstiftning som den FN-konvention om funktionsnedsattas rättigheter som vi ratificerade 2008. Vi har att hålla regeringens stödpartier i januariöverenskommelsen skyldiga för de löften och utfästelser om en stärkt och förbättrad LSS-lagstiftning som man slängde sig med i valrörelsen.

Vi har att hålla oppositionen skyldig för att inte bara stillatigande se på utan att faktiskt agera för att Sverige ska vara ett land där människor med en funktionsnedsättning tillåts leva, inte bara överleva.