Insändare Betessläppens tid är inne, det vill säga tiden när korna inom mjölkproduktionen släpps ut ur ladugårdarna för att under några månader få vistas utomhus, kunna röra sig friare, få andas lantluft, beta och ligga och idissla i gräset.

Till dessa arrangemang knyts ibland marknadsföringsarrangemang där allmänheten bjuds in för att få se delar av en gård och uppleva kornas glädje när de äntligen får komma ut efter en lång vistelse inomhus, då en del av dem till och med stått uppbundna.

Det dyker ibland också upp djurrättsaktivister på dessa tillställningar och som djurrättsförespråkare tycker jag att dessa kosläpp är ett ypperligt tillfälle att möta många andra djurintresserade människor och låta dem få veta lite mer även om vardagen för kon, kalvarna och tjurarna.

Det är av förståeliga skäl inte välkommet av bonden som vill ha en glad tillställning där besökarna är glada mjölkproduktkonsumenter i symbios med kor som ”ger” mjölk och håller landskapen öppna.

Mjölk som i reproduktionen var ämnad åt kalven hon tvingades skiljas ifrån när den var dygnsgammal, en separation som kan vara jobbig för såväl mor som avkomma.

Kalven hålls ensam i en box de första veckorna på grund av ökad infektionsrisk då deras immunsystem är dåligt, den får inte suga mjölk från sin mor utan från en gummispene, är hen född efter 1 mars gäller inte heller rätten till utevistelse det året.

För tjurarna finns inte alls någon lagstadgad rätt att få gå ute, de får oftast leva instängda till de nått en lönsam slaktvikt vid cirka 18 månaders ålder. Mastit, juverinflammationer, drabbar många kor och största delen av antibiotikaanvändningen till dessa djur går till att behandla åkomman.

Diarré hos kalvarna, luftvägsinfektioner hos kalvar och unga djur, hasskador och klövsjukdomar är andra problem orsakade av miljö och storskalighet. Kon som används som mjölkproducent är lönsam i i snitt fem år, då slaktas hon och hamnar, liksom tjurarna, uppstyckad eller nermald i till exempel butikernas köttdiskar.

Betesrätten finns till för att ”djurens välfärd är beroende av möjligheten till ett naturligt betesbeteende och att kunna motionera fritt” (källa Jordbruksverket).

Betesrätten är på minst sex timmar per dygn och mellan sextio och hundratjugo dygn beroende på det geografiska läget.

För en ko som har turen att bo i södra Sverige där betesrätten är längst, innebär det i sämsta fall inte ens tio procent om året. Av bekvämlighet för djurskötarna, djuren skall ju mjölkas också, både bildligt och bokstavligt talat.