Insändare Vi har ett stort grundproblem i debatten om skolnedläggningarna i gemen och i Luleå framför allt;

Ni kommunmedborgare, politiker och tjänstemän som stödjer dessa nedläggningar av byaskolor och förskolor. Ni som håller med om att detta blir en besparing verkar se den enskilda budgeten i BUF som en börs.

Vi kommunmedborgare som inte stödjer de framtagna kalkylerna ser inte endast BUF:s budget, vi ser alla förvaltningars budgetar som en stor börs. Vi ser alla skattepengar in till kommunen som en börs – som vår börs.

Vi ser inte en besparing i att man flyttar kostnaden till en annan förvaltning. Det är för oss ingen besparing, ej heller en effektivisering, det är enbart en förflyttning av kostnaderna – två helt skilda saker.

Kalkylerna som är framtagna innehåller inte en helhet. Och det är klart att det är svårt att förstå helheten om man inte lever i den. Vi lever i den, vi bor i helheten och vi ser den.

Jag är övertygad om att ni hade fått enormt mycket kreativa förslag från alla drivna människor, föräldrar, entreprenörer och landsbygdsbor om ni hade kommit ut till vår skola/förskola för att föra en dialog. En dialog om hur vi, alla tillsammans, ska få ekonomin att gå ihop, hur vi ska locka fler barnfamiljer till våra byar, hur vi ska lyckas vända ekonomin så vi har en möjlighet att behålla våra fina skolor och fylla dem med behöriga lärare och pedagoger!

Landsbygden efterfrågar och vill ha en dialog men får kalla handen.

Först när ni ser oss, landsbygden med dess innevånare, som en del i teamet kommer vi att lyckas, tillsammans. Ett vi och dem funkar aldrig, att peka med handen och skrämmas funkar sällan om man vill se en framtid. En gemenskap är det som bygger ett lyckat resultat!

Ställ er frågan, är landsbygden närande eller tärande för vår kommun? För mig är svaret klockrent enkelt. Utan en levande stad dör vår landsbygd och utan en levande landsbygd dör vår kommun. Vi är en kommun och måste jobba utifrån en gemenskap – Inte stad mot landsbygd.

Låt oss bygga ett levande Luleå tillsammans. Låt oss ha en dialog om hur vi ska locka fler att välja Luleå som stad, som landsbygd, som hem.

Väljer vi att ha ett välmående inre eller ett vackert yttre – vad är mest värt? Och vad väljer ni att prioritera?

Så till sist, politiker och tjänstemän - Är vi närande eller tärande?