Ni får ursäkta att jag breder ut mig i debatten, jag är lite osäker på om jag i egentlig mening har rätt att tycka till i ämnet eller om jag helst av allt borde sätta mig ner och försöka lyssna istället för att prata. Jag kommer dock här att ta till orda i alla fall. Med utgångspunkt från det historiska faktumet att vissa delar av borgerligheten spelade en central roll i arbetarrörelsens framväxt på 1800-talet, att Marx och Engels båda tillhörde borgarklass men ändå blev grundare till den revolutionära kraft som blev till gagn för miljontals arbetare runt om i världen och att socialdemokraternas första statsminister även han i grund och botten var född och uppvuxen i borgarklassen så tänker jag här att jag, trots att jag är man kanske ändå likt borgarens kamp för arbetarens rättigheter kan spela en viktig roll i arbetet för jämställdhet. Jag vill med detta absolut inte påstå att jag är någon ledare, visionär tänkare eller att jag vill framställa mig som den manliga hjälten, räddaren i nöden som kommer till kvinnans undsättning utan bara konstatera att hur udda den än ser ut att vara så visar historien att det finns människor som spelat avgörande roller i förändringsprocesser som i första hand till synes inte gagnat dem själva. Jämställdhet är dock precis lika viktigt för oss alla oavsett könstillhörighet så att tanken på att det endast skulle gynna vissa är en grov missuppfattning.

.

Jag är politiskt aktiv i ett parti som grundar sin samhällssyn på intersektionell feminism och jag arbetar hårt (om än i det lilla) för att belysa och förändra de strukturer och normer som skapar ojämställda relationer i samhället. Det som gör mig till en udda fågel i detta arbete är dock att jag är man, en man som på riktigt har ett genuint intresse kring frågor som rör feminism och jämställdhet. Ju mer jag engagerar mig i arbetet för jämställdhet desto mer märker jag hur jag sticker ut. Det finns helt enkelt inte så många med penis som engagerar sig i dessa frågor.

.

Efter min bästa förmåga försöker jag att bidra till förändring men kommer på att jag i propagerandet för detta (precis som just nu) allt för ofta ställer mig själv i centrum och tar väldigt stor plats. Frågan är om jag i och med detta istället bidrar till upprätthållandet av de patriarkala strukturer jag säger mig försöka motarbeta då jag som man ställer mig i centrum och försöker påverka min omgivning med mina åsikter.

.

I den här frågan är jag kluven, å ena sidan får jag till mig från vissa håll att mitt engagemang är viktigt och direkt avgörande då jag utifrån mina manliga privilegier och mitt manliga perspektiv driver fram jämställdhetsfrågor till människor som annars inte skulle lyssna och öppnar dörren för att även andra män ska lockas till deltagande i jämställdhetsarbetet. Men samtidigt hörs även röster från andra håll, röster som säger att jag ska låta kvinnor få föra sin egen talan. Att jag som man omöjligtvis på riktigt kan stätta mig in i hur kvinnor missgynnas i samhället utifrån de normer jag säger mig förstå och försöka förändra och därför diskvalificeras mitt deltagande direkt baserat på det kön jag har och den könstillhörighet som uttrycks hos mig. Jag vet inte vilket påstående som stämmer bäst, kanske båda?

.

De gånger vi män uttrycker oss i debatten, både offentligt och i det privata tycker jag mig se att vi allt för ofta antingen är extremt motvilliga till förändring, är okunniga, försöker göra oss själva till offer eller visar oss vara oärliga. När män som säger sig vara för jämställdhet blir påkomna med att slå sin partner, köpa sex av prostituerade, notoriskt konsumera pornografi vara otrogen mot sin partner eller begå sexuella övergrepp så kanske det inte är så konstigt att män saknas i debatten. Det är inte heller konstigt att frågan ställs av vissa om det ens finns män som på riktigt har kunskap och intresse att verka för jämställdhet. När vi män säger oss vara feminister endast för att framhäva våra egna positioner både hos kvinnor och i samhällsdebatten utan att i faktiskt mening ta ansvar för vår egen del så blir den manliga feminismen problematisk.

.

När vi trots vår kanske ytterst mjuka kärleksfulla relation hemma istället för att säga stopp till skitsnack istället stödskrattar till opassande skämt och visar upp hela vår manliga påfågelskrud så fort vi kommer i sällskap med andra män så deltar vi i reproducerandet av machokultur och bidrar aktivt till problemet. När vanliga, i alla förekommande fall omtänksamma och vänliga män till exempel plötsligt drar skämt om att misshandlade kvinnor kanske har lite svårt att lära sig eller påminner andra män om hur manlig dominans borde se ut i ett förhållande så blir den manliga jargongen skev och misogyn. När vi återkommande påtalar för varandra om än med skämtsam ton att den som inte följer detta inte heller har den pli på sin kvinna som han borde ha så fortsätter mannens roll vara problematisk både i relationen till sig själv och till sin omgivning. När manliga politiker och makthavare på olika sätt säger sig ställa sig bakom feminism men i praktiken fortsätter styra med härskartekniker och upprätthåller de patriarkala strukturer de säger sig vilja arbeta emot blir den manliga feminismen inte mer än pinsam och ihålig. Det finns alldeles för många exempel på hur mäns deltagande i jämställdhetsdebatten slutat med magplask och enbart bekräftat bilden av att män inte har något intresse av jämställdhet.

.

Jag vet såklart att jag inte är ensam man i min strävan efter jämställdhet, jag är inte heller den kunnigaste mannen i ämnet och säkerligen inte heller den mest jämställda mannen. Jag brister fortfarande på många sätt och har även jag mina blinda fläckar, utnyttjar mina privilegier och uttrycker mig ibland problematiskt. Jag tillhör dock en stadigt växande skara män som vill vara med, lära mig mer och axla ansvaret för nödvändig samhällsförändring. Det jag önskar är att vi blir fler och kunnigare. Jämställdhet är inte bara en kvinnofråga utan en fråga som rör oss alla. Machonormer leder till att allt för många män drivs till våldsamt och aggressivt beteende, hamnar i brottslighet och missbruk, styrs av rädsla, transfobi och homofobi, utövar sexuellt våld, har låg självkänsla och lider av obehandlad psykisk ohälsa etc och därför är mannen om inte av andra anledningar än för sitt eget välbefinnande högst gynnade av jämställdhet och nedmonterade destruktiva maskulinitetskulturer.

Den stora stötestenen i jämställdhetsarbetet eller rättare sagt bristen på jämställdhetsarbete är kanske frånvaron av engagerade och ansvarstagande män. Vi behöver alla börja ta ansvar för oss själva, säga ifrån och delta i debatten med andra och arbeta för ett bättre klimat både på jobbet, med polarna och hemma. Det är klart att vi män behövs i arbetet för jämställdhet och jag vill uppmana och välkomnar er alla att dra ert strå till stacken, ta ökat ansvar och på riktigt bli en aktiv del i den kraft som kommer att behövas för att skapa bestående samhällsförändring. I detta arbete krävs det dock både ansvarstagande och förhöjd kompetens för en sak är säker: Vi kommer inte kunna ”killgissa” eller ”mansplejna” oss fram till ett jämställt samhälle!

Lars Pettersson

ordförande F! Norrbotten