Vården är i kris, en nyhet som vi hör dagligen. Ledare och insändare skrivs, siffror och statistik levereras och alla äger sin sanning utifrån sin ideologi.

Idag finns det ungefär 14 000 företag i Sverige inom vård och omsorg och av dessa drivs 55 procent av kvinnor. Som jämförelse är samma siffra 29 procent för övriga företag i Sverige.

Av dessa vård- och omsorgsföretag har 88 procent färre än 10 anställda. Det handlar alltså inte om gigantiska miljardföretag.

Överskottet, det vill säga vinstutdelningen har varit 4,9 miljarder. I rena pengar innebär det en vinst på 3,50 kronor för varje 100-lapp av omsättningen. Det är tydligen vanligt att folk i allmänhet tror att det handlar om 20 kronor vilket är helt felaktigt. Av överskottet, vinstutdelningen, återinvesteras 2,9 miljarder för verksamhetsutveckling. Allt för att ge en bättre kvalitet för vårdtagare och anställda.

Naturligtvis finns det företag som missbrukar förtroendet inom denna sektor. Dessa ska bort från marknaden genom ett effektivt och fungerande kontrollsystem. Men, att utesluta en privat vård- och omsorgssektor är inte realistiskt i dagens Sverige oavsett politisk ideologi. Det finns studier som säger att 80 procent av Sveriges befolkning prioriterar en fungerande vård- och omsorg oavsett om den drivs offentligt eller privat. Vi måste lära oss att samarbeta på ett bättre sätt och inte stirra oss blinda på vem som utför tjänsten.

De fyra nordligaste länen, Norr- och Västerbotten, Jämtland och Västernorrland står för hälften av Sveriges yta. Befolkningsmängden är en tiondel av Sveriges befolkning. Det innebär att vi inte kan utföra en vård- och omsorg som är jämförbar med andra delar av Sverige som har ett annat underlag för sina skatteintäkter.

Att återinföra ett statligt huvudmannaskap för delar av sjukvården är kanske ett sätt. Utan samarbete mellan de nordligaste länen kvarstår faktum att vi kommer att få allt större problem med tiden. Inte minst med tanke på en allt äldre och mer vårdkrävande befolkning.

Ensam är aldrig stark, ett begrepp som är väl gångbart i denna fråga. Tyvärr finns det alltför starka politiska intressen regionalt som motverkar detta. Att som landstingsvald(region) politiker säga att jag inte längre behövs på min post är nog svårt för de flesta att inse.

Makt är något som berusar de flesta politiker oavsett vilken ideologi de företräder.

För att vi ska få ett samhälle som är hållbart inom många områden måste vi samarbeta. Det är inte tid för slagord som ständigt upprepas i varje debatt.

Vi måste visa att vi är mogna att se längre än till sin egen eller partiets maktposition i samhället. Om vi inte lyckas med det är jag rädd för att vi går en dyster framtid till mötes. Vi måste söka efter långsiktiga och hållbara lösningar som håller längre än till nästa val.