Debatt Årets Eurovisionsfestival i Tel Aviv blev inte den propagandatriumf för Israel som ett välkomnande, öppet och HBTQ-vänligt land som arrangörerna hade hoppats på.

Först och främst kunde festivalen inte hållas i Jerusalem som planerat, helt enkelt för att världen – utöver USA-presidenten Trump och några till – inte erkänner någon israelisk överhöghet över den ockuperade delen av staden.

Sedan uppmanade massor av kulturarbetare och artister – och inte minst en rad HBTQ-organisationer - runt om i världen till bojkott av evenemanget. Den förväntade jätteströmmen av turister uteblev, hotellen stod med tomma rum och biljetter fick dumpas till militären för att fylla ut publiken.

Slutligen markerade flera deltagare, som Madonna och isländska ”Hatari”, sin uppfattning om Israels ockupation genom att visa palestinska flaggor och halsdukar i Palestinas färger. Fast svenska John Lundvik, Carola och Loreen – som alla gärna vill framstå som goda människor och förkämpar för mänskliga rättigheter - visade ingenting utöver sin egen hybris.

Och när kamerorna stängts av och strålkastarna släckts återstår vardagen för palestinierna: det dagliga förtrycket, markstölderna, förstörelsen av egendom, fängslandena och morden på de som protesterar.

Veckan före festivalen bjöd på ytterligare en dödad palestinier under protesterna i Gaza och 182 skadade, varav 63 barn, två journalister och tre sjukvårdare. Siffror som bara upprepas vecka efter vecka, som blivit vardag och rutin och knappt längre framkallar ens en gäspning bland media och politiker i vår del av världen.

En kulturell bojkott av Israel vore sannolikt mycket effektiv för att förmå regimen att upphöra med ockupationen och förtrycket och erkänna ett fritt och självständigt Palestina sida vid sida med Israel. Det är också vad det palestinska civilsamhället sedan lång tid enträget bett oss om.

Många lyssnar uppenbarligen inte.

Men alla de som nu med chipspåsar i TV-sofforna trots allt passivt avnjutit festivalen, alla de ledarskribenter, artister, politiker och andra som trots allt försuttit chansen att tala ut om förtrycket – de borde ta sig en funderare på vilket alternativ till icke-våld man vill ge sitt stöd till i kampen för ett fritt Palestina.