Saga, som egentligen heter något annat, diagnosticerades med borderline för fyra år sedan. Detta efter många år av emotionell instabilitet, känslomässig vilsenhet och självskadebeteende. Hon berättar om brustna vänskaper och om omöjligheten att hålla fast vid relationer. Humörsvängningarna blev kategoriska, och minsta felsteg gjorde att hon klippte med människor som stod henne nära.
– När jag kände mig sviken, även om det var min bästa vän, gick denne från bästa vän till världens sämsta människa. Det fanns inga gråskalor. Jag kunde inte justera det, och kunde inte sätta mig in i hur andra människor kände. Allt var väldigt hårt. Ena stunden var de på piedestal, i nästa var de värdelösa.
Rädslan för blod gjorde att hon undvek att skära sig. I stället tog sig självskadandet andra former. Hon ställde sig in hos killarna, flirtade hejdlöst. Hon inledde relationer hon inte ville ha, men hon behövde bekräftelsen. När ångesten blev för stark slog hon sig själv eller dunkade huvudet i väggen. Hon kliade sönder huden, tvångsmässigt. Hon övertränade eller hetsåt, olika beroende på period.
– Man blir destruktiv. Det enda som betydde något var att få bekräftelse. När ingen bekräftade mig var det som att jag inte fanns. När man inte tänker på hur man själv mår eller vad man själv vill, då blir man oerhört trasig. Man är extremt rädd när man har borderline.
Till slut kom kraschen. Efter en lång period av destruktiva träningsregimer slog ångesten till hårdare än någonsin. Med svåra kroppsliga smärtor fick hon föras till sjukhus, men trots flertalet tester fanns ingen förklaring till hennes smärta. Det var då hon fick träffa en psykiatriker. Ångesten hade slagit ut kroppen. En lång fysisk rehabilitering kompletterades med en psykiatrisk utredning, där hon konstaterade ha borderline personlighetsstörning, och hon fick börja med MBT.
– Jag fick lära mig att hantera känslor som en vuxen människa. Jag var fortfarande kvar i barnstadiet, jag hade aldrig utvecklats i hur man hanterar känslor. Jag var som en treåring som bara skriker rakt ut, hela tiden. Jag gick sönder inombords.
Sakta vågade Saga öppna upp sig och börja lita på andra människor. Hon lärde sig att sätta sig in i andra människors situation. Terapigruppen fungerade som stöd och möjlighet till vänskap. Steg för steg kunde hon börja hålla kvar i relationer. En dag blev hon kär, och i stället för att rygga inför känslan vågade hon, med hjälp av MBT-gruppen, omfamna den. Nu är hon gift, och står på egna känslomässiga ben.
– Nu börjar jag förstå vad det betyder att älska någon, och vad det betyder att vara lycklig. Det har jag aldrig förstått tidigare.
Nyheten att MBT-terapin läggs ner i Piteå gör henne ledsen.
– Att ta bort möjligheten ... det känns för jävligt. Det finns så många där ute som behöver hjälp. Vad är viktigare än det här? Om man inte får de här sakerna, då är man bara en halv människa. Man kommer aldrig att leva ett liv som man vill leva. Man kommer aldrig att bli av med tomrummet där inne.
– MBT räddade mitt liv. Jag trodde att jag skulle dö ung. Jag såg ingen framtid med mitt liv.