Den 23 juni 2018 gick det thailändska juniorfotbollslaget, bestående av tolv pojkar och deras 25-årige tränare, in i Tham Luang-grottan i norra Thailand. Efter att kraftiga regn översvämmat grottan kunde de inte ta sig ut och snart inleddes en omfattande sökinsats.

När den finländske dykaren Mikko Paasi fick höra om händelsen befann han sig på Malta där han höll i en dykutbildning.

Paasi som har flera års erfarenhet av dykning ville bidra med sin hjälp och skickade sin speciella dykutrustning till grottan så att den kunde komma till nytta. Strax därefter åkte han själv dit.

Artikelbild

| Den finska dykaren Mikko Paasi är aktuell med en bok där han berättar om räddningsoperationen av fotbollslaget som var instängt i en grotta i norra Thailand.

Min fru skickade meddelande till mig och skrev "du kanske borde åka dit i stället". Hon känner mig ganska väl, säger han.

Då hade han ingen aning om att han några dagar senare skulle vara en av de som hämtade ut pojkarna.

Nio dagar hann passera innan gruppen hittades av dykare, över två kilometer in i grottan. De hade överlevt på regnvatten som sipprade in i grottan. Men svårigheterna hade bara börjat, för hur skulle man få ut fotbollslaget?

Stora risker

Artikelbild

| Grottdykaren Mikko Paasi hade aldrig kunnat föreställa sig att han skulle vara en del av räddningsoperationen när han först reste till området vid Tham Luang-grottan, säger han.

Olika metoder diskuterades och prövades. Man försökte bland annat borra hål genom berget och leta efter andra utgångar.

Omkring 10 000 personer, varav 90 var dykare från olika delar av världen, engagerade sig på olika sätt i insatsen, berättar Paasi.

Artikelbild

| Samtliga 13 från fotbollslaget räddades ur grottan. Operationen följdes av hela världen. Totalt deltog runt 10|000 personer i räddningsinsatsen. Arkivbild

Tillslut beslutade man att pojkarna skulle tas ut genom dykning, en operation med stora risker.

Grottan, som i vanliga fall är torr, var vattenfylld och förhållandena i den var allt annat än gynnsamma för dykning, säger Paasi. Det grumliga vattnet gjorde sikten mycket dålig, det var dessutom beckmörkt och vattenströmmar försvårade ytterligare.

Man kunde inte läsa av instrumenten vilket är rätt viktigt.

Innan själva dykningen började var dykarna dessutom tvungna att ta sig omkring 800 meter in i den leriga, mörka grottan.

När vi påbörjade dykningen var vi redan utmattade och utrustningen var täckt med lera. Du bör inte påbörja en dykning i det skicket.

Sövdes ner

Kvällen före den första evakueringsdagen gick de igenom alla risker och tänkbara scenarier. Då hann många tankar passera i huvudet, säger Paasi. Tänk om någon av barnens masker börjar läcka? Och om någon av dem dör, kommer man kunna leva med det på sitt samvete?

Men vi förstod också att om vi inte går in nu kommer de definitivt inte att överleva.

Fotbollslaget kläddes i dykutrustning, placerades på bår och sövdes ner för att undvika att drabbas av panik under evakueringen. Att dyka med barnen var det allra svåraste under hela operationen, säger Paasi.

Vi visste att vi klarar av att dyka in och ut. Men när du gör det med ett barn i dina armar kan en miljon saker gå fel, så det var stressande.

Men att dra sig ur var aldrig ett alternativ för Mikko Paasi.

Om du tror att du kan klara det finns det en chans att du kan hjälpa någon. Jag har ett eget barn, jag kunde relatera till pojkarnas familjer. Det fick mig att fortsätta.

"Enorm lättnad"

När den tredje och sista evakueringsdagen var över och Mikko Paasi och hans dykargrupp kom ut ur grottan visade en deltagare ur operationen upp fem fingrar – de sista fem pojkarna var ute ur grottan och förda till sjukhus.

Det var en enorm lättnad.

I sin nysläppta bok "Grottdykaren" berättar Mikko Paasi om räddningsinsatsen vid Tham Luang-grottan och om sin bakgrund och uppväxten i Finland. Han vill dela med sig av berättelsen, men också föreviga den för sig själv.

Det var ett stort äventyr. Jag ville skriva den ganska snabbt för att komma ihåg detaljerna. Jag tror också att jag skrev den på grund av all mediebevakning som var. Plötsligt förstod jag att jag fanns i varje tidning i Finland, det väckte många frågor om vem jag är så jag kände mig lite förpliktigad att förklara vem jag är och varifrån jag kommer.

TT: Vad tänker du om händelsen i dag?

Jag vaknar varje morgon och tänker "hur i helvete kunde det hända?".
Vi gjorde inget fel, men det var så många saker som hade kunnat gå fel och det är det jag undrar över.