Segt med Miriam Bryant

En minut innan Miriam Bryant går upp på scenen drar ett smärre monsunregn in över Skellefteå. En skulle ju kunna hoppas att det inte skulle påverka, men det gör det nog. Första halvan av konserten är något av en enda lång uppförsbacke.

3 juli 1916 01:29

Inledande "Finders keepers" är redan i sin ursprungsversion något av ett långdraget stenröse, och den gör sig inte bättre i kväll. "One last time" lyfter inte heller. Energin finns på scenen, och Bryant själv gör inget dåligt jobb. Det är snarare det att energin inte leds ut från scenen. Istället ligger den där som en molande bubbla av något som inte riktigt verkar veta var det ska. Först vid "Satellite" börjar det lossna något.

Vid Lisa Nilsson-covern "Allt jag behöver" från Så mycket bättre lossnar konsertens ytspänning och energin börjar rulla ut från scenen. Då har nästan halva spelningen gått. Publiken ger sig inte trots regnet, och när regnet avtar under nya singeln "Black car" är publiken uppe i högvarv. Bryant själv verkar snudd på förvånad över vilken respons den nya låten får, och verkar i och med det hitta ett självförtroende som saknats under första delen av spelningen. När "Dragon" rullar igång från scenen är det inledande stenröset som bortblåst ur synfältet. Här ser jag den Miriam Bryant jag recenserade med sådan entusiasm för några år sedan.

Krasst sett är Miriam Bryants spelning ett symptom på en ung artist som fortfarande strular med en obalanserad setlist som inte vet vad den vill. Hon har helt enkelt inte material till en timmeslång spelning, vilket gör att en massa covers får fylla hålen. Icke desto mindre är det en spelning som slutar med publikfest, men jag har själv svårt att hämta mig efter den första halvans klättring över stenrösens tröttsamma rullgrus.

Miriam Bryant

Plats: Stadsfesten, Skellefteå.

När: Lördag.

Längd: 1 timme.

Publik: Taggad och förmodligen dyblöt.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Simon Olofsson