Kärvare stämning hos Tomas Andersson Wij

15 oktober 2014 14:30

TOMAS ANDERSSON WIJ

Mörkrets hastighet

(Razzia)

Ballader/pop

PPPP Tomas Andersson Wij lägger vantarna på höstens bästa titlar. ”Mörkrets hastighet” är ett självlysande namn på ett album och ”Gå rakt fram och över husen ”, ryckt ur sitt sammanhang, en underbar vägvisare.

Precis som på ”Romantiken” är Andreas Mattsson inblandad som medkompositör, men den här gången har Tomas Andersson Wij använt sig av fler producenter. Emil Svanän-gen (Loney Dear), Johan Berthling, Tobias Fröberg och Johannes Berglund delar på uppgiften att skapa en bredare palett och lyckas bra med det.

Det är ungefär som att lyssna på skivan ”Revolver” efter att ha fäst sig vid ”Rubber Soul” (om vi nu får prata Beatlesspråk), för ”Mörkrets hastighet” känns som en naturlig fortsättning på ”Romantiken”. Jag har lyssnat massor på Tomas Andersson Wij, men aldrig upplevt att två skivor har fått höra ihop på det här sättet.

”Mörkrets hastighet” är yvigare i sin förpackning, men kärvare i tonen – om än de stora klangerna känns igen från förra skivan och kryddas med böljande stråkar och lite ensligt blås.

Tyckte du som jag att ”Romantiken” var en ganska hoppfull vispopakvarell, perfekt för vår- och sommarbruk, är det dags att fälla upp kragen på rocken när du tar dig an den här. Textperspektiven känns snävare än tidigare, som om han sänker blicken och låter den möta sin omedelbara närhet. ”Orden i vinden” är kort och gott en skildring av uppbrott och i flera texter möter vi en ensam pappa som promenerar och betraktar världen tillsammans med sin son innan de somnar framför ”Peter Pan”.

Med sin generösa känsla av rymd är makliga ”Santa Monica” en av de bästa singlar Tomas Andersson Wij har släppt. Nämnda ”Gå rakt fram …” är en poplåt laddad med ensligt blås och efterhängset smittsam gitarrfigur. Den meditativa framåtrörelsen i ”Födelsedag” och de andäktiga körerna i ”Sångerna” lindar också in mig.

Däremot är jag förbryllad över ”I kväll har du en vän i Malmö”. Visserligen en fin låt, men det lyriskt klättrande pianoanslaget tar han från egna ”Träden sjunger”.

Ett enkelt och lagom rättframt piano i den alldeles självklara ”Nu dör en sjöman” blir värdigt slut för en mycket vacker och vilsam skiva. Det känns som om Tomas Andersson aldrig har släppt oss närmare tidigare.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Anders Sandlund