KRÖNIKA

Såhär får man väl inte säga, men Nobelpriset blev ju äntligen lite roligt igen. Få kan väl ha missat de rasande debatterna i kölvattnet av att litteraturpriset gått till Peter Handke, författaren som uppvisade modet (eller dumheten) att ta ställning i de infekterade efterdyningarna av jugoslaviska kriget. I ett sådant läge är det som vanligt för mycket begärt att få prata litteratur istället för politik och person. Det är lite som att prata om Michael Jackson efter "Leaving Neverland". Det är på förhand dömt att handla mer om hans klandervärda person än om musik.  

Jag har inte läst Peter Handke. Faktum är att jag aldrig ens hört talas om karln. Akta er barn, det här är vad som händer när man som tonåring snöar in på gotiken. Vad jag däremot länge har gjort är att tagit del av konst och kultur som skapats av människor med högst tvivelaktig karaktär. Så länge jag kan minnas har jag lyssnat på musik som gjorts av mördare, djävulsdyrkare, kyrkbrännare, nazister, kvinnomisshandlare och annat pack. Jag vill inte att SÄPO ska se varken min bokhylla eller min skivsamling, så mycket kan jag säga. Och skulle jag mot förmodan utföra ett högprofilerat brott skulle Expressen och Aftonbladet enkelt karaktärsmörda mig med hänvisning till några få titlar ur det som utgör min högst tveksamma moraliska smak. Jag har aldrig sett några större problem i detta. Bra konst har många gånger gjorts av dåliga människor. Jag har gillat dessa människors verk, och kan för den sakens skull villigt erkänna att de som individer var/är dumma i huvudet. Jag ser ingen motsättning här. 

Artikelbild

| Polska författaren och Nobelpristagaren Olga Tokarczuk är en av Simon Olofssons stora läsupplevelser.

Men denna motsättning är dömd att träda i fokus när man väl börjar diskutera saken. Det är därför jag inte längre diskuterar litteratur. Litteratur handlar om att läsa och skriva, inte om att prata. Och börjar man väl prata, kan man ge sig fan på att man inom fem minuter diskuterar verkets politiska- och individuella upphovsperson. Det är som en Godwins lag inom det litterära. Allt handlar i slutet av dagen om Hitler. Nej, jag pratar inte längre litteratur. Vill jag utvidga mina tankar kring ett verk så läser jag en bok om saken. 

Därför är såklart Nobelpriset ett politiskt pris, även om det vore sant som de säger att Akademien bara ser till det estetiska. För när man börjar tala om saken, så är även ett estetiskt ställningstagande politiskt. Och är det politiskt så är det moraliskt. Och är det moraliskt, ja, då är det antingen rätt eller fel. Men vid det här laget har konsten sedan länge strukits ur ekvationen, och den bok vi började diskutera är sedan länge bortglömd. Därför kan jag nu sitta här och skriva en krönika om Peter Handke utan att någonsin läst en rad han skrivit, eller ens hört hans namn. Det som skulle vara en diskussion om litteratur blev genast en diskussion om en politisk skandal. Och där kommer diskussionen att dröja, för att sedan stanna.

Nej, dags då att återvända till litteraturen. Årets andra pristagare, Olga Tokarczuk, är en stjärna. Ingen diskuterar henne, för alla är ju för upptagna med att rasa över Handke. Låt mig ge er ett tips: Glöm att ni läst den här krönikan, och läs Olga Tokarczuk istället. Hon är fantastisk, en av mina stora läsupplevelser som vuxen. Hon är så mycket större än Nobelpriset och diskussionerna runt det. Läs henne. Det kan vara bland det bästa ni gjort. Och jag, jag ska låta världen diskutera Peter Handke tills den tröttnar. Vid det laget har jag läst många tusentals sidor. För litteratur handlar om att läsa. Inte om att prata.