Lukasevangeliet 7:11-17

16:e söndagen efter Trefaldighet ”Döden och livet”

Jag har svårt för klyschor. Sådant man säger, men som inte betyder något. Eller ännu värre; när det faktiskt inte är sant. En sådan klyscha, som inte bara är falsk utan dessutom kan upplevas fruktansvärt okänslig, är: ”Döden är en naturlig del av livet”. Jag tror att den sägs med välmenande hänsyftning på det faktum att alla som lever någon gång kommer att dö och visst känner jag några som vid hög ålder och efter ett lyckligt liv uttryckt att de varit nöjda med den tid de fått och därför sett på sin kommande död som något de känt sig helt okej med.

Men döden är inte någonting som Gud, när han skapade världen och människorna, ville att vi skulle råka ut för. Döden är en fiende. Aldrig blir det så tydligt som när föräldrar tvingas begrava sitt barn. När Jesus i texten kommer till Nain möter han i stadsporten ett begravningsfölje som bär ut en ung man som dött. Jesus fylls av medlidande med pojkens mamma och han går fram och ger pojken livet tillbaka. Det är ytterst få gånger Jesus gör det i evangelierna.

Varje gång jag har suttit hos en mamma eller pappa vars barn inte kommer hem igen har jag önskat att jag kunde ge dem deras barn livet tillbaka. Det kan jag inte. Och det är de villkor vi lever under här.

Det är den smärtsamma verkligheten som ger upphov till försök till förklaringar i stil med ”döden är en naturlig del av livet”. Men sanningen är att döden är en fiende. Det Jesus gjorde för änkan i Nain och hennes son var ett mirakel, undantag och inte regel. Han gjorde det i första hand av medlidande och för att han kunde. Men han gjorde det också för att visa på vad han kommit för att göra.

När Jesus dog och uppstod den där påsken för över 2000 år sedan besegrade han döden på så sätt att hur outhärdligt fruktansvärd den än är, så får den inte det allra sista ordet.

Jesus öppnade vägen till Gud för oss alla, så att vi kan ha ett hopp om ett evigt liv hos honom, där ingen död, ingen sorg och ingen smärta ska finnas längre, och där vi kan få möta varandra igen. Det hoppet är på riktigt, och gång på gång visar Gud också att när vi går i dödsskuggans dal, i det svartaste mörkret eller vad vi än vill kalla det, den djupaste smärta, sorg och desperation som drabbar oss på olika sätt i livet, så är han där med oss. Han känner medlidande med oss.

Jag tror på en Gud som vet hur det känns att se sin ende son lida och dö. Och han gjorde det för att vi skulle få återse våra barn, för att döden inte skulle få sista ordet. Jesus dog och livet vann. Han gjorde det för att han älskar oss som sina barn. För att vi till slut ska få leva tillsammans hos honom, för alltid.