Den upplysta hissen med krom och spegelväggar kan inte sminka över något. Vi står där lätt uppklädda i tystnad medan hissen ljudlöst tar oss uppåt.
"Vad gamla vi ser ut" säger hon lätt uppgivet.
Hon borde inte vara förvånad och verkligen inte jag heller. Ingen tvekan om att hennes ord ger en tämligen rättvis bild av våra andra jag där i spegeln.
"Som två ruggugglor" svarar jag. Möjligen i ett försök att skoja bort allt. Jag har levt det här livet med någon slags tro på att vadå, jag är ju odödlig. Jag menar, vad är döden mer än någon slags abstrakt tanke om att varat en dag ska upphöra. För alltid, om vi inte äger förtröstan om ett annat liv när det jordiska är över.
Jag är 60 plus och allt oftare hör jag om folk som drabbats av allvarliga sjukdomar, som dör. Ibland är det bekanta, då och då vänner. Vi pratar om det, jag och en vän. Han säger med någon slags from förhoppning i botten att "Om man bara klarar sig från cancer och annan skit tills man är 60 så är det lugnt".
Men så är det ju inte. Varje dag är ett steg närmare det oundvikliga, döden.
Läser att ännu en bok om döden och dödsångest nått bokdiskarna. Nina Hemmingsson och Anna Lidman har släppt en bok i ämnet med den något skumma titeln "Alla kan dö". Borde väl vara "ska", men jag har inte läst boken så jag är inte säker.
En recensent skriver att författarduon "går till botten med sin egen dödsångest – både rädslan att upphöra att existera och skräcken för att bli lämnade kvar – så jag antar att det är ett första försonande steg mot acceptans av det oundvikliga".
På morgonen har den första snön fallit. Bara ett tunt vitt lager och minusgraderna är flera. Vinterdäcken är bra, men det jazzar lite lätt när jag svänger ut på Munksundsvägen. Nej, nej, ingen nära-döden-upplevelse, bara en förnimmelse som gör mig klarvaken i morgonmörkret.
Nog vet jag vad riktiga nära-döden-upplevelser vill säga, men jag har alltid klarat mig helskinnad eller i alla fall överlevt. Inte ens bussen som körde över mig när jag var barn kunde ta kål på mig. Kanske är det därför jag på något märkligt sätt bestämt mig för odödlighet.
Så kommer det inte att bli och när jag kliver ut ur den där glänsande hissen så är det som en man som inte bara kan dö, utan ska dö. Fast jag fortsätter gärna att vara odödlig ett tag till.