Eftersom de bor hundratjugo mil ifrån varandra ses de inte så ofta. Men nu har Hanna rest från Göteborg för att umgås med sin storasyster Alice.
Det är en vanlig hösttorsdag och systrarna promenerar längs en lövklädd gångväg vid högskoleområdet i Piteå. De går i takt, nära varandra. Skrattar och pratar.
Men bakom de glittrande ögonen finns en mörk historia av depression, ätstörningar och ångest.
Nu vill de berätta om sina erfarenheter för att hjälpa andra.
– Det började när Alice flyttade hemifrån för att gå gymnasiet i en annan stad. Jag mådde säkert dåligt redan innan, men det blev mer påtagligt när hon inte fanns i närheten. Jag hade nästan bara varit med Alice och hade inte så mycket vänner. Hon har alltid varit en förebild och när hon flyttade och skapade ett nytt liv blev jag liksom kvar. Jag hade dålig självkänsla, var osäker och kände mig ensam, säger Hanna.
Då var det ingenting de pratade särskilt mycket om, men i efterhand har systrarna resonerat om den tiden en hel del.
– Jag har lagt mycket skuld på mig själv. Det kändes som om det var mitt fel att Hanna började må dåligt, även om jag också kan förstå att det är mer komplext än så, säger Alice.
Under första året på gymnasiet bestämde sig Hanna för att gå ner i vikt.
– När jag lyckades kände jag mig duktig och jag gillade alla hejarop och snälla kommentarer. Men sedan hamnade jag på en platå och gick inte ner mer och då blev det jobbigt. Det var ju det enda jag var duktig på och när det inte längre fungerade så tränade jag ännu mer och åt ännu mindre. Till slut var det riktigt illa.
Hanna isolerade sig. Att träna och hålla koll på det minimala matintaget tog all tid och energi.
– Jag gjorde ingenting annat och blev bara deppigare och deppigare. Dessutom hade jag skyhöga krav på mig själv. I tvåan på gymnasiet hade jag mycket ångest, var utmattad och undernärd.
Under en längre tid hade hela familjen förstått att Hanna mådde dåligt.
– Men när man försökte prata med henne gick hon inte att nå. Allt man sa tog hon som kritik, säger Alice.
Hanna minns att hon tyckte att familjen störde henne. Hon blev arg på dem och det slutade ofta med att de blev ovänner.
Den första personen som nådde innanför Hannas skal var en kompis till hennes mamma.
– Hon jobbade som personlig tränare och av någon anledning kunde jag lyssna på henne. Innan dess hade jag inte alls varit mottaglig för hjälp. Hon hjälpte mig att få en sundare inställning till mat och träning och blev en mentor, förebild och kompis.
Kontakten hjälpte Hanna att må bättre.
– Efter ett tag var jag inte extremt smal längre och jag övertalade både mig själv och min omgivning att jag var frisk och åkte till England som au pair.
Att komma till ett nytt land och bo hos en främmande familj blev svårare än Hanna kunnat föreställa sig.
– Jag kände mig inte trygg någonstans och tyckte inte att jag kunde kontrollera någonting. Jag brottades mycket med hjärnspöken och ångest och började kontrollera maten igen, men den här gången åt det bulimiska hållet.
När Hanna bott i England några månader åkte hela hennes familj till London för att fira jul och nyår.
– Vi var beredda på att Hanna inte mådde bra, men det var som att träffa en annan person. Det gick nästan inte att känna igen henne. Men trots det kändes det fint att vara tillsammans, minns Alice.
En tid senare bestämde sig Hanna, i samråd med sin mamma, för att avbryta vistelsen och åka hem.
Under sommaren bodde hon hemma i sitt flickrum i Hultsfred och när hösten kom kände sig Hanna åter redo att testa sina vingar på annat håll.
– Jag flyttade till Göteborg för att läsa till kostvetare, men när jag ser tillbaka på det nu förstår jag att jag inte alls mådde bra.
Att bo själv gjorde att kontrollbehovet fick fritt spelrum.
– Jag behövde inte ta hänsyn till någon och kunde göra som jag ville. Jag åt så lite att kroppen skrek av hunger och därför började jag hetsäta. Mitt i allt träffade jag min kille. Han märkte snabbt att något var fel. Jag ville inte sova över för då skulle jag behöva äta frukost med honom och vi åt aldrig middag ihop. Jag ändrade mig ofta och ställde in planer i sista sekund.
Till slut orkade Hanna inte med skolan längre och med stöd av sin pojkvän sökte hon hjälp.
För resten av familjen har Hannas pojkvän blivit en trygghet.
– När Hanna inte har orkat eller velat ha kontakt med oss har vi alltid kunnat höra av oss till honom för att höra hur det är. På ett sätt känns det svårt att han fått ta så mycket, men man känner sig så extremt hjälplös när hon inte svarar och man är långt borta, säger Alice.
Hanna säger att hon många gånger känt skuld för att det varit så jobbigt för hennes familj.
– Jag har känt mig så elak och ibland har jag valt bort att ringa dem och istället chattat på en stödlinje för att inte göra dem illa med att berätta hur jag mår.
Men även om telefonen varit tyst i perioder finns Hannas psykiska ohälsa alltid med Alice i bakhuvudet.
– Många gånger har det varit tufft att inte vara i samma stad och då har jag burit med mig telefonen slaviskt. Andra perioder har det varit skönt med distansen och jag har kunnat koppla bort det kaosiga och istället träffat vänner och pluggat. Men någonstans är jag tacksam för att få vara med på den här resan. Psykisk ohälsa är så himla vanligt och jag känner mig både mer ödmjuk och har lärt mig mycket under de här åren, säger Alice.
Att få rätt hjälp från vården har varit svårt och det har blivit många turer både till vårdcentraler och psykakuten.
Nu får Hanna stöd genom samtalsterapi och medicin. I början av november börjar hon en behandling på en ätstörningsklinik i Göteborg.
Men att börja resan mot ett friskare liv är svårt.
– Det syns inte på mig att jag fortfarande har en ätstörning. Folk antar att man antingen är extremt underviktig eller extremt överviktig om man är ätstörd. Att det måste synas på en liksom. Att acceptera min sjukdom är svårare både för mig själv och andra nu när revbenen inte sticker ut, låren går ihop och magen veckar sig. Men det betyder inte att ätstörningen släppt mig, tvärtom nästan. Ibland känner jag mig rädd för att bli nekad hjälp eller för att inte bli tagen på allvar för att det inte skriker "sjuk" om min kroppsform längre.
Förutom att söka hjälp har Hanna också fattat ett annat beslut.
Att öppet berätta om sin psykiska ohälsa.
– Jag kom till en punkt när jag helt enkelt tröttnade på att dölja hur dåligt jag mådde. Jag var trött på att skämmas och fundera på vad folk tyckte och tänkte. Jag är en av de tio miljoner människor som varje år gör suicidförsök och jag vill berätta att det är okej att må dåligt och visa att det kan bli bättre. Det syns inte på utsidan hur vi mår på insidan, den du minst anar kanske mår som allra sämst.
På Instagram skriver hon öppet om psykisk ohälsa ur olika synvinklar och tillsammans med en vän gör hon podden "Vi lyfter".
– Kanske kan det jag gör hjälpa någon annan att känna sig mindre ensam. Det är också därför jag vill jobba som socionom i framtiden. Jag vill vara den personen som jag själv hade behövt träffa när jag mådde som sämst. Om jag kan använda skiten jag går igenom för att hjälpa andra känns det som om allt får en mening.
I dag vågar Hanna tänka på framtiden.
– Förut var jag säker på att jag inte skulle bli mer än tjugo. När jag fyllde tjugoett var det skitjobbigt. Jag tyckte inte att livet var för mig. Men nu ser jag ljust på framtiden och räknar med att bli frisk, även om det känns läskigt också. Jag vet ju inte hur ett liv utan bulimi och depressioner ser ut.
Under systerdagarna i Piteå planerar Alice och Hanna att spela in ett poddavsnitt och att bara ta det lugnt.
– Sedan jag blev sjuk har vi pratat jättemycket om allt som varit, men i dag är vår syskonrelation som många andras. Vi är varandras bollplank i allt möjligt, säger Hanna.
Alice håller med:
– Jag tycker att allt vi har gått igenom gör att vi kommit närmare varandra som familj. Även om det har varit jobbigt är det vår resa och jag vill inte vara utan den.
Hanna tipsar:
"Ångestpodden" tar upp allt inom psykisk ohälsa på ett väldigt bra sätt.
Tipsar såklart också om min och Marielles podd ”Vi lyfter".
Suicidezero, mindse, shedo, teamtilia, normfrisk och hjärnkoll är riktigt bra konton på Instagram. De tillhör organisationer som jobbar med psykisk ohälsa. Några av dem har chatt, mejl och telefonfunktion på sina hemsidor där man kan kontakta dem och få stöd.
Min favoritbok om psykisk ohälsa heter ”Det kommer att gå över” av Maggan Hägglund.
Jag gillar också "Ibland mår jag inte så bra” av Therese Lindgren.
