Logga in

Per Sandberg

Pers Inlägg

Presenterar nyheter, åsikter och andra inlägg om fotbollen i södra Norrbotten.

Guldfeber i Piteå

Piteå Piteå-Linköping 4-2.

Har skrivit en krönika på annan plats så här blir det lite annat.

PIF:s utgångsläge är nu tre poängs serieledning med tre matcher kvar: Kalmar (borta), Rosengård (borta), Växjö (hemma).

Ett lag som ska vinna guld måste besegra Kalmar.

Men även om det skulle bli förlust där är Rosengård nyckelmatchen.

Som sämst kan PIF ligga på samma poäng som Rosengård inför det mötet. Som bäst ha sex poängs ledning.

Det kommer att bli en jätterysare i Malmö 22 oktober.

Sedan möter Rosengård K/Göteborg i sista omgången vilket gör att jag inte utesluter att PIF faktiskt kan vinna serien även om det blir förlust mot Rosengård. K/Göteborg kommer också att ha massor att spela för i sista omgången. Kanske guld.

 

Linköping hade Stephanie Labbé på landslagsläger (ni minns väl att det var samma problem när hon tillhörde PIF). Dessutom var andramålvakten skadad. Då fick en 17-årig debutant (Julia Nyström) stå mot PIF. En ytterst tuff uppgift. Det var solklart inför matchen att fasta situationer och inlägg skulle vara nyckeln för Linköping att stå emot utifrån förutsättningarna. Det gick inte alls.

Julia Karlernäs var enorm i duellspelet i luften i dag. Hennes och Ellen Löfqvists fysik på mittfältet betydde massor.

June Pedersens servar och kloka spel i övrigt tillhörde också topparna i PIF.

Defensivt var det lite svajigt på fasta situationer. Det kunde absolut ha blivit fler insläppta mål, men segern var rättvis.

Guldfebern stiger i Piteå och kommer inte att lägga sig på ett bra tag.

 

 

Bra insats - kryss rättvist

Piteå En bra insats.

Kryss igen.

Piteå kunde ha fått noll poäng, med fjolårets medstuds tre. Nu blev det en, vilket var rättvist.

 

Noll oavgjorda ifjol. Sju hittills i år.

Piteå IF fortsätter att kryssa sig fram i damallsvenskan. Det här var tredje raka.

Sett till de matcherna kunde PIF ha vunnit samtliga, men också förlorat alla.

Summan av allt blir ändå att tre poäng nog borde ha varit en mer även om utfallet inte går att kalla orättvist.

Nu får PIF vänta på första segern mot Rosengård. På tio säsonger plus en match i Svenska Cupen, 21 försök totalt, har det inte blivit någon.

Det kunde ha blivit en i dag. Men förlusten var minst lika nära även om Rosengård var laget som kvitterade.

PIF visade i allaf all upp ett bra spel ur flera avseenden. 

Jämfört med matchen mot Rosengård i våras eller förra hösten, var det ett PIF som hade mer och framförallt bättre boll.

När hemmalaget låg kompakt med många spelare nära bollen kunde den också vinnas och tack vare de små avstånden lyckades Piteå också spela sig ur situationerna och kunde etablera ett anfallsspel.

Kvalitén på inläggen, hörnor och frisparkar var också bättre än vad vi har fått se under stora delar av säsongen. PIF var tungt i offensivt straffområde och Rosengårds målvakt Ceicira Musovic hade uppenbara problem flera gånger.

Julia Karlernäs nickade in 1-0 från sin favoritposition vid bortre stolpen. Andra matchen i rad med ett nickmål från henne. Karlernäs var så där urstark i luften som hon kan vara. Sedan hade hon lite tur med sig då bollen studsade in via ett motståndarknä.

Men det var rättvist att PIF gjorde mål på ett av sina många farliga inlägg.

Piteå gav inte heller Caroline Seger utrymmet att styra med sin fina passningsfot och spatiala förmåga.

Typiskt nog nickade hon in 1-1 i stort sett enda gången hon fick bollen på en farlig yta. Det såg ut som att Piteå klev in med två spelare i samma zon när hörnan slogs och därmed missade Seger.

1-1 kunde ha varit 2-1 eller 1-2. Inte mycket att säga om. Rosengård skapade framförallt sina lägen via Piteås vänsterkant. Vi har sett Örebro, Eskilstuna och andra lag också göra det efter omstarten. PIF får fundera på hur det problemet ska täppas igen. Framförallt skulle lite snabbhet behövas i vissa situationer. 

Nu väntar ett uppehåll, sedan LB07 borta och därefter nästa hemmamatch 11 september. Piteå-Bröndby. Champions League.

Hej då kvalplatsen

Piteå Piteå-Ytterhogdal 0-1.

Där rök sannolikt Piteås chans att vara med i kampen om en kvalplats uppåt. 

Det är Ytterhogdal som ligger där nu.

Notervärt är att Piteå hittills inte lyckats vinna mot något annat topplag. Det har blivit förlust (och kryss) mot Ytterhogdal, IFK Luleå, Friska Viljor och kryss mot Skellefteå.

I och för sig möter Piteå de tre sistnämnda igen sista tre omgångarna. 

Piteå gjorde i stora stycken en bra insats trots 0-1.

Tetteh Komey var referenspunkten som så vanligt i anfallsspelet med såväl egna avsluts som framspelningar. 

PIF har fått ut exakt det väntade av honom när han värvades. En hel del mål och skadeproblem som hållit honom borta i några matcher. Så ser varje säsong ut för honom oavsett klubb.

Tre andra nyförvärv har varit mindre lyckade. Tejan Bah var inte bättre än någon lokal spelare och försvann snabbt efter att inte ha platsat.

Martynas Medlinskas beskrevs som för bra för division 2. Det stämmer inte. Han har varit utanför startelevan senaste matcherna och nu drog Piteå upp honom på det centrala mittfältet. Jag kan förstå tanken med att han skulle täppa till defensiva ytor där. Tyvärr har han inte de spelmässiga kvalitéerna för att göra sig själv rättvis där. Han är en mittback, ingen mittfältare. Att Piteå satsar på lokala Pontus Sundqvist/Anton Lundmark kan jag förstå. Lundmark var mycket brytsäker och stark i huvudspelet mot Ytterhogdal.

Piteås tredje nyförvärv som inte blivit lyckat är Andrea Kimpala. Hittils har han varit som bäst i sin debut. Men även han har fått nöta bänk mycket. Talangen finns. Den dagen han värderar alla situationer rätt kommer det bli riktigt bra. Där är han inte än.

 

Millbert debuterade

Piteå Jag missade det. Men tydligen har det hänt.

Henrik Millbert från Piteå har debuterat i Superettan.

Det tog till omgång 20 men nu har han fått spela.

Debuten skedde förra veckan när backen från Piteå hoppade in i 86:e minuten i 1-3-matchen mot Jönköping Södra.

Frej ligger sist i tabellen. Nästa match är hema mot Degerfors.

 

 

 

Godkänt men inte tillräckligt

Piteå
Godkänd insats igen.
Kryss igen.
Men sett i ett längre perspektiv inte tillräckligt bra.
Att damallsvenskan skulle vara jämn var högst troligt redan inför serien.
Att Rosengård, K/Göteborg eller Linköping ligger före PIF är inte konstigt.
Inte heller att någon ur trion Kristianstad, Vittsjö eller succélaget Örebro gör det är egentligen ett stort problem. Spelare för spelare har inte Piteå en trupp som sticker ut som något extra jämfört med övriga. 
Men när samtliga sex lag är före i tabellen kan Piteå IF så här långt inte se tillbaka på någon lyckad säsong.
Nu var det också nära att Eskilstuna gick förbi, men Julia Karlernäs mål i slutminuterna förhindrade det.
PIF löper klar risk att missa medalj för första gången sedan 2014.
Det vore naturligtvis ett klart misslyckande för ett lag som behållit allt man velat i sin mästartrupp och har jobbat vidare med sin kontinuitet. Det finns egentligen inget att skylla ifrån sig på annat än att konkurrens från övriga lag är stenhård. Men det gäller ju alla.
Det är inte alls försent för PIF att rädda upp den här säsongen till något positivt. Men då kommer det att krävas avancemang uppåt (det är endast sluttabellen som har betydelse), och helst också framgångar i Champions League. Skulle Piteå avancera både en och två rundor där så skänker det ett helt nytt ljus på allt.
För att det ens ska vara möjligt måste spelet bli bättre. Defensivt är PIF stabilt. Få mål släpps in, men alla kan se att det är offensiven och det egna spelet som framförallt inte är tillräckligt bra.
PIF drar ofta matchbilden åt väldigt tajta, kompakta tillställningar med få målchanser åt båda hållen.  Det blir bataljer med motståndare där båda lagen jabbar sig trötta. Det är inget fel med det, men för att få utväxling i en tabell behöver matcher avgöras. Det har Piteå bara lyckats med en gång efter uppehållet. Laget har gått från minst antal kryss till mest.
Mot Eskilstuna skapade gästerna något fler chanser, men det var först i slutet som Piteå fick upp mycket folk i straffområdet och hade kvalité i inspelen.
Med två anfallare i Nina Jakobsson/Madelen Janogy hade jag hoppats på ett större forwardssamarbete med möjlighet att ligga nära varandra och kombinera. Det fick vi se väldigt lite av. PIF hade fortsatt för långa avstånd mellan sina spelare i offensiven vid många tillfällen.
Det blev bättre mot slutet och då kom också kvitteringen.
Efter förra matchen mot Eskilstuna var känslan att flera spelare i Piteå var på gång, men alltjämnt är det flera spelare som är något blekare kopior av sig själva jämfört med ifjol. Mindre mod och tro. Fler tekniska misstag. 
Ribban ligger högt efter personbästat ifjol när vissa kanske spelade sitt livs fotboll, men det är svårt att sätta den någon annanstans. Det är PIF själv som har drivit upp kravbilden, just nu levereras det inte riktigt i paritet med den.
Piteås herrar fortsätter att blanda för mycket i vissa matcher och mellan andra. Nu blev det 1-1 borta mot jumbon Anundsjö. PIF är fortfarande för ojämnt och rättar det inte till sig blir det ingen placering topp två i division 2.
Eventuellt kan laget få sällskap i tvåan av Storfors nästa säsong. Saik är bara tre poäng efter Notviken på kvalplatsen i division 3 efter 4-1 borta mot jumbon Gimonäs.

Piteås problemlösning

Piteå Två självklarheter.

Mål avgör matcher.

Piteå har den här säsongen inte visat tillräcklig kvalité i det avseendet.

 

Tjugo procent till att konstatera problemet. Åttio till att lösa det.

Det är en bra formel för att komma framåt, avancera, skapa skillnad på sikt.

Så vi börjar med de tjugo.

I stora delar av spelet är Piteå lika bra som motståndarna.

Raden efter uppehållet.

Örebro 0-3, Linköping 0-0, Göteborg 1-1, Eskilstuna 3-1, Örebro 0-1, Vittsjö 0-0.

Sex poäng på sex matcher. Sett i stora drag en skral utdelning.

Kryss räntar dåligt. Oförmågan att avgöra jämna matcher ännu sämre. I spelet i stort har Piteå varit på samma nivå som sina motståndare i samtliga matcher utom den första mot Örebro  (rättvis förlust), och den korrekta segern mot Eskilstuna. Så återstår fyra matcher. Jämna, tajta, målsnåla. Sett till stora delar av spelet hade sex-sju poäng snarare än tre varit fullt logiskt.

Men Piteå har inte den tillräckliga kvalitén sista tredjedelen av planen.

Inte ett mål i sju av tretton matcher. Då är det svårt att ligga högt upp i tabellen.

Piteå är inte sämre än Vittsjö eller Göteborg som ligger högre upp i tabellen. Men förmågan att avgöra matcher är det.

En jätteskillnad mot för ifjol.

Det för oss in på vad som måste göras.

Några stora förändringar kommer inte vara möjliga. Piteå har sin trupp. Det positiva: det är också i stort sett densamma som lyckades så bra ifjol.

Framförallt skulle jag vilja se ett lag som själv verkligen inser det. Som hittar den bergfasta tron på den egna förmågan. Ifjol var den obeveklig. Då fanns en enorm vinnarinstinkt i laget. De bara skulle vinna och avgöra täta jämna matcher. Ett lag som hellre öste framåt för en vinst än att spela för kryss. Det gav någon förlust extra i slutminuterna, men desto fler vinster och inga poängkrävande oavgjorda matcher.

Visst. Motståndarna läser Piteå bättre nu. Lagen har blivit taktiskt skickligare. Piteås paradgren är inte det i samma utsträckning längre eftersom konkurrensen hårdnat.

Men framförallt tror jag mycket sitter i huvudena. Knutar som behöver lösas. Jag vet inte om det är en liten omedveten mättnad efter guldet. Men Piteå saknar den extra hänsynslösheten och återigen den där speciella men så svåra att precisera, vinnarinstinkten, som präglade fjolåret. Den har bara glimtat till vid korta sekvenser 2019.

Kanske har allt snack om att säsongen är lång och tuff med rekordmånga matcher omedvetet fungerat som en liten handbroms, hur gott syftet med det snacket än varit. Själv skulle jag föredra en liten större konsekvens i startelvan. Det är bra att tänka långsiktigt för att orka hela vägen, men segrar kan alltid bara tas här och nu.

Ifjol avgjorde PIF flera matcher sista halvtimmen. I år har laget inte gjort ett mål sista kvarten.

Då nöttes motståndarna ner. Så har det inte direkt varit i två senaste matcherna mot Örebro och Vittsjö. Då har båda lagen stångat sig trötta och egentligen oförmögna att avgöra. Typiska 0-0-matcher, även om bara en slutade så.

 

Piteå inledde bra mot Vittsjö. Tog kommando. Satte press, vann bollen på mittfältet och kunde trycka ner motståndarna.

Så fort Piteå vände spelet mot högerkanten fanns massor av yta. Vittsjö tryckte in sin vänstermittfältare Ebba Hed som låg högt upp. Följden blev stort utrymme för Selina Henriksson som gång efter gång hade många meter att agera på när hon fick bollen. PIF utnyttjade det, men kunde ha tryckt ännu hårdare där. Inspelen kom, men inte så att Piteå skapade chanser i straffområdet.

Piteås offensiva trio Olga Ekblom, Fernanda da Silva och offensiva mittfältaren Josefin Johansson har alla värdefulla egenskaper, men inte främst som målskyttar. De stod på ett mål tillsammans inför matchen.

Piteås stora chans att vinna den här matchen var att spräcka nollan första halvtimmen. Att matchbilden i Piteås favör skulle plana ut efterhand var givet.

 

Efter 30 minuter blev utgångspositionerna lägre. Vittsjö vann några frisparkar och dueller genom en droppande Tove Almqvist och kunde lyfta upp sitt lag.

I den andra halvleken orkade Piteå inte trycka upp laget på samma sätt som i den första. Mittfältet lyckades inte närma sig anfallarna tillräckligt ofta. Utspridda var det svårare att få tryck framåt, kombinera och skapa chanser.

Fernanda Da Silva testade ett par långskott av den typen som har låg målprocent.

Nina Jakobsson gjorde inte alltid rätt val, men blev en uppspelspunkt när hon kom in och hade ett par smarta skarvningar som PIF med rörelse runt kunde skapa embryon till något.

Men närmare än ett konstsparksförsök av Julia Karlernäs och en farlig hörna kom inte Piteå på 90 minuter.

Tre bra målchanser på två senaste matcherna är naturligtvis för lite även om Örebro och Vittsjö är två mycket skickliga lag på att stänga ytor och skapa matcher präglade av närkamper.

Ute i spelet är Piteå inte sämre än topplagen. Men kvalitén i och nära straffområdet är fortfarande på en något för låg nivå.

 

 

 

Namn: Per Sandberg
Ålder: 35
Fotbollsbakgrund: Har spelat fotboll nästan hela livet. Har tvingats sluta på grund av skador.
Bästa fotbollsminne: Sverige-Paraguay på Olympiastadion i Berlin, 15/6 2006 samt Tyskland-Sverige på samma arena oktober 2012.
Uppdrag: Ska leverera nyheter, kommentarer och åsikter om lokal fotboll.
Mejl: per.sandberg@pt.se
Telefon: 0911-645 41, 070-2604123

  • Senaste blogginläggen

Bloggar

Annons