Den första februari genomförde militären i Myanmar en statskupp. De senaste veckorna har jag försökt begripa varför. Militärjuntan styrde landet mellan 1962 och 2015, då landets första fria val genomfördes. Vann gjorde partiet NLD, med tidigare Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi i spetsen. I valet hösten 2020 vann NLD återigen med klar majoritet, vilket militärjuntan vägrade acceptera.
Men varför är det så viktigt för militärjuntan att ha makten? Jag fattar helt ärligt inte. Själva hävdade juntan att det varit valfusk, något de inte kunnat bevisa. Sedan sa de att det gällde att bevara demokratin. Trots att en militärkupp är raka motsatsen till demokrati.
Juntans handlingar sedan dess kan inte heller sägas vara demokratiska. Efter kuppen bröt massiva fredliga protester ut. Militären svarade med att i den statliga tv-kanalen säga att demonstranter skulle skjutas. Så blev det också. Förra lördagen dödades 114 fredliga demonstranter. Totalt har mellan 500 och 600 demonstranter dödats de senaste två månaderna.
Militärjuntan är hemsk – det förstår varenda kotte. Men oftast brukar hemskheter åtminstone motiveras med en idé om varför. De flesta diktatorer har trots allt ett mål. Saudiarabien vill ha sharialagar, Putin vill skapa ett Storryssland. De är hemska. Men de har någon form av mål. I Myanmar saknar militärjuntan helt ideologi.
Ett möjligt svar på frågan är girighet. Genom åren har militären berikat sig med företag som utvinner naturresurser. Men dessa fanns kvar, trots maktskiftet 2015, så kuppen känns ändå på något vis onödig.
Utöver girighet menar vissa att militärkuppen handlar om prestige – militärens överbefälhavare skulle gå i pension och ville hellre bli politiker än pensionär. Men att ta över ett land på grund av en ålderskris känns ju lite väl tokigt. Vad hände med att skilja sig från frugan och köpa en motorcykel?
Tokiga initiativ är i och för sig inget nytt för juntan. Mest känt är huvudstaden Naypyidaw. Under stort hemlighetsmakeri byggde militären en helt ny stad mitt i djungeln, där parlament, regering och statlig administration skulle husera.
Men trots invigning 2006 vill i princip ingen bo där. I ett reportage från brittiska The Guardian beskrivs hur militären till och med har fått hota statsanställda för att få dem att flytta dit. De enorma, 20-filiga motorvägarna står tomma. I ett avsnitt av brittiska motorprogrammet Top Gear bränner de av ett spontant dragrace med lastbilar. Inte en bil finns inom synhåll.
Även om tomma motorvägar kanske är en våt dröm för epa-kidsen på Nolia-parkeringen i Piteå, så säger de något om militärens vilsenhet. Ingen har kunnat förklara varför de byggde staden. Några säger att det var en dement generals idé.
För oss i Sverige finns bara en väg framåt. Som privatpersoner kan vi stötta oppositionen, exempelvis genom donationer till CDM, som leder de fredliga protesterna mot juntan. I Sverige finns organisationerna Palmecentret och Svenska Burmakommitten, som länge jobbat i landet.
Men viktigast är att sanktioner införs mot militärens företag. Då kollapsar grunden för militärens styre. Här bär vår regering ett ansvar. Om regeringen kan få till internationella sanktioner, så kanske militärjuntan kan tvingas bort från makten. Och viktigast av allt, ett slut på detta meningslösa dödande. Även om jag aldrig kommer förstå varför kuppen skedde från första början.
