Mer pengar är inte alltid lösningen

Världsledarna har kommit överens om att bidra till Beiruts återuppbyggnad. Men stödet måste åtföljas av krav på reformer.

KATASTROF. För den bräckliga ekonomin i Libanon var förstörelsen av hamnen ett dråpslag.

KATASTROF. För den bräckliga ekonomin i Libanon var förstörelsen av hamnen ett dråpslag.

Foto: Bilal Hussein

Ledarkrönika2020-08-11 06:10
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vid det här laget kan bilderna av den fruktansvärda explosion som ägde rum i Libanons huvudstad Beirut förra veckan knappast ha undgått. Det är gripande bilder, och gripande är också den mänskliga och materiella förödelse som explosionen lämnat efter sig.  

Det inträffade har väckt både medlidande och internationellt engagemang – många svenskar har valt att komma in med frivilliga bidrag till katastrofhjälp och till återuppbyggnaden, och vid en digital internationell givarkonferens lovade världsledare att bidra med 2.5 miljarder kronor. Det är bra, och en sådan solidaritet från såväl privatpersoner som stater är helt nödvändig för att den trasiga staten Libanon ska ha chansen att resa sig på nytt.  

Det finns också de som – halvt på allvar, och halvt på skämt – säger att den våldsamma explosionen på sätt och vis är typisk för just år 2020, året som hittills har gett oss en global en pandemi och en internationell ekonomisk kris – det tycks helt enkelt inte finnas någon ände på de missöden som just nu drabbar världen.  

Det är ett sätt att tänka som är både förståeligt och fel på en och samma gång. För medan det kanske var ett sammanträffande att den ödesdigra branden skulle äga rum precis just nu, sker olyckshändelser av den här typen inte i ett vakuum. De är inbäddade i och förberedda av ett sammanhang som till slut gör dem oundvikliga.  

Lagret av explosivt gödningsmedel hade legat i hamnen i flera år redan, utan att någon hade tagit ansvar för att skapa tillräckliga skyddsåtgärder eller forsla det därifrån. Sådana risker kan bara uppstå och tolereras i ett land där den politiska kontrollen och ansvarstagandet har havererat.  

Libanon är ett litet land med en rik historia och ett centralt geopolitiskt läge vid medelhavets kust. Det kan tyckas som gynnsamma utgångspunkter – men i det här fallet har det lett till skapandet av en sällsynt instabil och dysfunktionell statsbildning.  

I den bräckliga konstruktion som landets konstitution hittills har utgjort har det centrala nämligen inte varit att befolkningen ska vara rättvist representerad, utan att de etniska och religiösa grupperingarna ska vara garanterade en vis grad politiskt inflytande; för att komma tillrätta med en historia av stridigheter har man strävat efter att skapa en sorts artificiell balans mellan de centrala aktörerna.  

Samtidigt har det viktiga geopolitiska läget lett till att utländska aktörer har ett orimligt stort inflytande – landet har sedan länge en infekterad relation med Israel, och har under de senaste åren varit en av de viktigaste arenorna för den regionala konfrontationen mellan Saudiarabien och Iran.  

Dessa länder har visserligen investerat resurser i landet – men de har också stöttat olika parter och bidragit till en eskalerande fraktionsbildning och tjuvkoppling av demokratin. Den har tjuvkopplats på det grundläggande sätt att det primära ansvarsutkrävandet av politikerna inte ligger hos den röstande befolkningen, utan hos ledare för interna grupperingar och makthavare i andra länder.  

Det är det som förklarar de utbredda folkliga protesterna i landet, såväl innan som efter pandemin och den stora explosionen. Och därför kan – som statsminister Stefan Löfven sade till TT – inget förändras utan att Libanon också genomför strukturella reformer. Att ösa mer pengar över problemet kommer inte att lösa det – varje försök att hjälpa Libanon måste också rikta sig mot problemets själva rot.