Konspirationsteorier löser inte kulturens kris

Kulturbranschen är lika sårbar som den är viktig. Just därför förtjänar den bättre och mer seriösa företrädare än Jonas Gardell.

PÅ VILLOSPÅR. Jonas Gardell krävde i en debattartikel kulturminister Amanda Linds (MP) avgång.

PÅ VILLOSPÅR. Jonas Gardell krävde i en debattartikel kulturminister Amanda Linds (MP) avgång.

Foto: Christine Olsson/TT

Ledarkrönika2020-08-04 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I en debattartikel i söndagens upplaga av Expressen krävde komikern och författaren Jonas Gardell kulturminister Amanda Linds (MP) avgång. Anledningen till avgångskravet är att Gardell menar att kulturministern och regeringen gör för lite för att stå upp för kulturen, kulturutövarna och deras villkor under den pågående pandemin.  

Som exempel tar han bland annat den numera rikskända planen på en middag på Pite Havsbad, som fick ställas in eftersom middagen inkluderade en konsert med Danny Saucedo, och därför är att betrakta som en allmän sammankomst.

I sak går sådana invändningar att förstå – i en situation där alla, myndigheter såväl som verksamhetsutövare, trevar efter fotfästet är det ofrånkomligt att vissa beslut blir svårbegripliga eller till och med fel.  

Just därför är det synd att Gardells kritik och funderingar kring orsakerna är så illa tänka och illa formulerade att de är omöjliga att ta på allvar.

Hans ton är hård och raljant, han blandar äpplen med päron, och sprutar en galla kryddad med invektiv över regeringen i allmänhet och kulturministern i synnerhet innan han landar i orden: ”Amanda Lind, du måste avgå. Nu. Vi måste få en riktig kulturminister. En som kan något, det allra minsta, om branschen.”

Han pendlar mellan en konspiratorisk tro på att kulturbranschen skulle vara ett ”bondeoffer” för regeringen, och på att problemet skulle vara att kulturministern har otillräckliga personliga kunskaper om och intresse för branschen.

Exakt varifrån Gardell får dessa föreställningar är inte helt lätt att förstå. Mening för mening är hans debattartikel skriven på begriplig svenska, men det är tyvärr också allt – i övrigt har den inte särskilt mycket med verkligheten att göra.  

Faktum är att kulturministern inte har något inflytande över vilka evenemang som de lokala polismyndigheterna ger tillstånd till. Så vill vi nog alla också att det ska förbli.  

I kulturvärlden finns en märklig föreställning om att det enskilda statsrådets privata intressen är och ska vara styrande för den kulturpolitiska inriktningen.  

Det räcker med att göra en jämförelse med ett annat statsråds portfölj för att illustrera hur absurd den är – om en försvarsminister visade sig vara en entusiastisk hobbyflygare, räknar vi då också med att hen skulle prioritera flygvapnet framför flottan i framtida budgetförhandlingar?  

Faktum är också att kulturministern har och ska ha ett mycket begränsat inflytande över de rekommendationer Folkhälsomyndigheten har tagit fram för att minska smittspridningen – så länge kritiken riktas mot ett enskilt departement eller statsråd kommer den att vara verkningslös.

Den som arbetar med orden som sitt främsta arbetsredskap tror lätt att orden kan åstadkomma allt. Politik är tyvärr mer komplicerat än så – det handlar om lagrum, men också om att väga olika intressen och risker mot varandra. Det måste våra särintressen – och kulturbranschens aktörer är ett sådant – ha förståelse och respekt för.

Kulturbranschen är viktig, men den är också sårbar. Dess löner är låga, dess anställningsvillkor otrygga. Men kulturutövarna har också unika möjligheter att göra sina röster hörda, från scener och i dagspressen.  

Därför är det dubbelt beklämmande när dess ledande röster hemfaller åt billiga personangrepp och konspiratorisk retorik. Både kulturbranschen och den svenska offentligheten förtjänar faktiskt bättre företrädare än så.  

Läs mer om