Höj rösten – vid förhandlingsbordet

För att skydda den svenska modellen kommer det att krävas tuffa prioriteringar. De är smärtsamma – men mer nödvändiga än någonsin.

FRAMSYNT. Kommunals ordförande Tobias Baudin har tagit ett steg i riktning mot förhandlingsbordet.

FRAMSYNT. Kommunals ordförande Tobias Baudin har tagit ett steg i riktning mot förhandlingsbordet.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Ledarkrönika2020-08-14 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under fredagen träffas LO.s representantskap för ett extrainsatt digitalt möte. På dagordningen står bland annat – och kanske i första hand – frågan om huruvida man bör fortsätta förhandlingarna med arbetsgivarna om trygghet och omställningar på framtidens arbetsmarknad.  

Bakgrunden är att Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna innehåller en punkt om reformering av Lagen om anställningsskydd – om parterna inte kommer överens, finns risken för ett sällsynt politiskt ingripande på arbetsmarknaden.  

Ett sådant ingripande skulle med all sannolikhet inte vara gynnsamt för den samlade fackföreningsrörelsen. Det kan diskuteras huruvida de förslag som den statliga utredningen om anställningsskyddets framtid verkligen uppfyller de krav som ställs på den i Januariavtalet – men oavsett vilken tolkning man slutligen landar i riskerar att urholka LAS.  

I första hand är problemet med en sådan utgång att den skulle ändra spelreglerna för den svenska modellen, och på lång sikt minska fackföreningsrörelsens möjligheter att utöva ett inflytande över arbetsmarknadsfrågorna; att inte komma till en överenskommelse skulle redan i sig utgöra en seger för de samlade arbetsgivarna.  

Det är en insikt som har drabbat Kommunal under Tobias Baudins ledning. I vintras var förbundet ett av de fem som hoppade av förhandlingarna, men under gårdagen signalerade man sitt stöd för att de ska återupptas.  Det är ett klokt beslut. I vintras hade man ännu ingen information om vad utredningen skulle innehålla, och sedan dess har LO haft en kongress, fått en ny ordförande som kan gå in i förhandlingen med ett nytt och tydligare mandat än tidigare.  

Från vänsterhåll hörs redan röster om att det beslutet skulle vara fel. Att det skulle vara ett svek att förhandla bort en millimeter av den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen, och att man hellre bör ställa sig vid sidan om.  

Principiellt är det ett förståeligt argument, och gudarna ska veta att det finns bättre lägen att förhandla i än detta: Senast i september måste parterna komma till en lösning, om inte regeringen ska tvingas gå vidare med lagstiftning, och det hot som den lagstiftningen innebär har försämrat fackföreningsrörelsens förhandlingsposition väsentligt.  

Det finns helt enkelt inte särskilt mycket marginaler kvar att arbeta med. Men att arbeta politiskt är inte sällan just att arbeta med marginaler, att försöka sträcka dem så långt som det överhuvudtaget är möjligt och att bli tvungen att göra prioriteringar.

Vissa av dem kommer att vara tuffare än andra. Ett exempel på det är turordningsreglerna, som kan komma att behöva offras för att få till vinster på områden som det om anställningsformen allmän visstid.  

Det skulle vara en smärtsam uppoffring, eftersom turordningsreglerna länge varit en central del av tryggheten för svenska arbetare. Samtidigt vore det en rimlig prioritering, eftersom just anställningsformen allmän visstid under lång tid har urholkat samma trygghet; en turordningsregel är knappast något skydd för den som aldrig får en fast anställning.  

Bara som en konstruktiv part i samtalen kan LO utöva ett långsiktigt inflytande över villkoren på svensk arbetsmarknad. Det är viktigare än någonsin nu – och därför är det rätt beslut att gå tillbaka till förhandlingsbordet och göra sina röster hörda där.  

Läs mer om