Ett misslyckande med allvarliga konsekvenser

Flera riksdagspartier har mer gemensamt inom migrationspolitiken än de vill låtsas om. Därför är fredagens besked en besvikelse.

STÄNGT. Vägen till en överenskommelse på migrationspolitikens område verkar vara stängd.

STÄNGT. Vägen till en överenskommelse på migrationspolitikens område verkar vara stängd.

Foto: Johan Nilsson/TT

Ledarkrönika2020-08-10 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under fredagen kom det definitiva beskedet om att de samtal som har förts inom ramen för riksdagens Migrationskommitté är över, och inte kommer att leda till en hållbar majoritet för någon överenskommelse.  

I grunden ligger frågan om hur man ska göra när den tillfälliga, striktare asyllagstiftningen löper ut om ett års tid – och ambitionen om att forma en bred majoritet för en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Den ambitionen har nu spruckit, och samtalens efterbörd är misstro mellan partierna och anklagelser om att motparterna har varit ovilliga att komma överens – Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt menar att Stefan Löfvens (S) projekt har varit att gå högerut, medan Moderaternas Ulf Kristersson i gengäld anklagar Socialdemokraterna för att inte ha gått honom till mötes.  

Det är inte bara skönhet som ligger i betraktarens öga – det som är ett försök att komma överens för den ena är ett svek för en annan, och misslyckandet att komma överens är en ögonblicksbild av hur migrationsfrågan klyver det svenska politiska landskapet itu. Det är ett faktum att partierna står långt ifrån varandra – men det är också ett faktum att nästan alla de inblandade parterna har gjort analysen att inget avtal är bättre än ett avtal där de tvingas kompromissa alltför mycket med den egna positionen. Jag tror att den analysen i grunden är fel.

För medan det finns spekulationer om att utgången kan komma att leda till en regeringskris är vi ännu inte där. Det som däremot redan står klart är att migrationsfrågan inte kommer att kunna läggas åt sidan, utan med all sannolikhet kommer att få en framträdande roll i valrörelsen år 2022.  

De kanske inte uppfattar det så själva i nuläget, men det är ett missat tillfälle för alla partier utom Sverigedemokraterna. Miljöpartiet hade garanterat hellre pratat om klimatpolitik, Socialdemokraterna hade velat ta konflikter om vård, skola och omsorg och även om det i nuläget är oklart exakt vilka skatter Moderaterna skulle vilja sänka, kan vi lita på att de skulle hitta någon.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som gynnas av och hoppas på en valrörelse där migrationsfrågor står i centrum; den är deras hemmaplan, deras ideologi och deras existensberättigande.  

Det råder ingen tvekan om att asylpolitiken är viktig. Den är livsviktig för de människor som lever i nöd och flyr för sina liv runt hela världen, och den är också en central framtidsfråga för den svenska inrikespolitiken. Men den är inte central för det ideologiska projekt som något av våra etablerade partier driver, och därför borde det faktiskt vara möjligt för dem att kompromissa i den.  

En sådan asylpolitik skulle skapa ordning och reda inom arbetskraftsinvandringen, och släppa in de kompetenser som våra företag behöver utan att öppna dörren för exploatering eller lönedumpning.  

Den skulle också kunna innebära återförening av nära familjer och en rättssäker prövning av asylskäl, med hänsyn till vad den svenska välfärden och integrationen är förmögen att klara av. Vi måste kunna leva upp till våra humanitära ideal och våra internationella åtaganden, samtidigt som vi bevarar stabiliteten i den svenska välfärden.  

Alla dessa intressen är gemensamma, och inget av detta är särskilt konstigt eller svårt. Just därför är oförmågan att nå en överenskommelse ett stort och genuint misslyckande inte bara för regeringen, utan för hela den svenska riksdagen.  

Läs mer om