Maskinell kärlek i robotarnas tid

Är det möjligt att älska en robot, och vad gör den digitala kärleken med oss? Dessa frågor avhandlas med precision i "Kärleksmaskinen".

Piteå kommun 12 oktober 2019 22:12

Recension

Opera

Kärleksmaskinen

Medverkande: Elisabeth Meyer, Joa Helgesson, Conny Thimander, Katija Dragojevic, Norrbotten NEO.

Dirigent: Martin Björkman

Musik: Johan Ullén

Libretto: Sigrid Herrault

Scenografi: Marcus Olson

Ljus: Sofie Anderson

Var: Black Box

Publik: Fullsatt

 

Årets kammaropera tar sig an ett dagsfärskt ämne. I en värld där kärlekssökande domineras av dejtingappar och där sexbots redan är en verklighet, är frågan kring vad det innebär att älska och älskas i den digitala eran högst relevant. "Kärleksmaskinen" närmar sig detta ämne inom en förvisso inte speciellt originell ram, då robotar varit klassiska föremål för psykoerotiska skräckdramer sedan E.T.A Hoffmans tid. Snarare än motivet för handlingen är det istället dess utförande som gör "Kärleksmaskinen" till en av årets kanske bästa produktioner. 

Med libretto av Sigrid Herrault och musik av Johan Ullén bjuds lördagens premiärpublik på en välformad hybrid mellan klassiskt och modernt, såväl musikaliskt som librettomässigt. Sopranen Elisabeth Meyer spelar karriärskvinnan Manda som för att råda bot på sin kärleksbrist skaffar sig en robot att älska och älskas av, spelad av barytonen Joa Helgesson. Mellan dessa två utspelar sig ett psykologiskt drama utfört till snudd på scenisk perfektion, inramad av en briljant scenografi signerad Marcus Olson. 

"Kärleksmaskinen" ställer in siktet på den miljö i vilken kärleken tvingas verka i dag, och utforskar dess verkningar och former. Den framgångsrika Manda lever i en karriärsdominerad värld som utgörs av titeltrappor och halvårskalkyler. Med denna logik närmar hon sig törsten efter kärlek, där perfektion i det yttre ska reflekteras in mot kärlekens dialogiska väsen. Men istället för att vara nöjd med robotens servila perfektion och anpassningsförmåga drivs hon in i ett inre drama där kontroll och makt blir en central del i en alltmer fetischistiskt driven kickspiral. 

Operan utspelar sig i ett sorts erotodramatiskt skymningsland där kärleken som begrepp urholkas allt mer för varje gång det sjungs på scenen. I sin sökan efter kärlekens väsen går Manda vilse, och handlingen tar formen av ett episodiskt rollspel, där varje utgång är en besvikelse. Fylld av lika mycket humor som tragik finns det en djup svärta i de mest komiska situationer, där Manda blir än tommare och än ihåligare efter varje nytt försök att hitta den perfekta kärleken. Istället blir hon insnärjd i en robotrelation (i dess rätta bemärkelse), präglad av makt och kontroll. 

Musikaliskt, visuellt och skådespelarmässigt är "Kärleksmaskinen" en succé. Norrbotten Neo hittar dynamiken perfekt, och glider med lätthet mellan moderna och klassiska inslag. Sångmässigt gör våra huvudroller ett underbart jobb, och detta gäller också Conny Thimander och Katija Dragojevic, den senare som bästa vän till Manda. Lite onödigt är det att operan på slutet hänfaller till det klyschiga Frankenstein-syndromet där roboten spårar ut och blir våldsam. Som skräckpastisch är det underhållande i sin Cloverfield-aktiga överdrivenhet, men ett mer intressant slut hade varit att stanna i det psykologiska och se Manda bränna ut sig själv, inte som offer för en robot, utan som offer för sig själv. 

Icke desto mindre är "Kärleksmaskinen" en strålande välspelad och genomarbetad opera, ett rafflande psykologiskt drama om vår längtan efter den kärlek som vi redan format i siffror och silikon. 

 

 

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Simon Olofsson

Ämnen du kan följa
Läs mer!
Piteå

Man gripen efter att ha misshandlat kvinna

Piteå

Bil körde i diket - föraren flydde från platsen

Piteå

Nadja hyllades av juryn: "Vinnarnummer"

Piteå

Enkät: Vad ska du göra i helgen?

Piteå

Fastighetsägaren trött efter lång natt: "Känns magiskt"

Visa fler