Trebarnspappan Johan Westerlund blev den förste att dödas av björn på över 100 år. Hans bortgång påverkade alla som kände honom.
Det är på dagen 20 år sedan Johan Westerlunds kropp kunde bärgas. Anders Westerlund sitter och dricker kaffe med samma jaktlag som för 20 år sedan. Då hade hans bror Johan varit jaktledare några år.
– Det var ett hårt slag. Är inte mycket att säga mer än att det var en tragedi utan dess like. Han hade precis fyllt 40 och så bara smack, så var han borta i en björnattack. Döden är alltid tråkig och eländig, men vanligtvis är det en helt annan process så man hinner förbereda sig på att någon går bort, säger Anders Westerlund.
– Det är svårt att föreställa sig hur ni har haft det, säger Roger Lundström, jaktkamrat.
– Det var nog tufft för oss, säger Nils Nyström, jaktkamrat.
Anders Westerlund menar att vänner och bekanta, särskilt jaktlaget, var en viktig del i att komma tillbaka efter tragedin. Att komma förbi och bara prata om vad som helst hjälper.
Ska man komma direkt eller vänta en period?
– Jajjemen kom bara. Det är bara komma och dricka kaffe och var som vanligt när något sånt här hänt. Det var fruktansvärt viktigt för mig, säger Anders Westerlund.
Jaktlaget minns Johan som en lugn och sympatisk kille. Som jaktledare var han seriös och införde att ingen får ha slutstycket i geväret innan de kommer fram till passet. Han var ingen som surrade i onödan, men samtidigt skämtsam och rolig.
– Nej han var verkligen ingen som satt och skrävlade här runt bordet, i motsats till vissa andra. Men han kunde gärna skoja till det. Han hittade björnskit en gång som han tog med sig i plastpåsar och la ut kring vägen här uppe. Filip kom till jaktkojan och då var mössan i vädret och håret stod rätt ut. Johan han satt bara och fnissade. Han la det på några ställen. Det blev ett jävla liv, säger Anders Westerlund.
Jaktolyckan blev en riksnyhet. Inte sedan 1902 hade någon dödats av en björn.
Johan blev den förste att dödas av en björn sedan 1902. Det var sista chansen att jaga älg i Nausta med jobbet på Robotbasens område i Jokkmokk. Så han tog ledigt från jaktlaget i Nybyn.
– Jag skulle åka med han, men följde inte upp för jag var krasslig. Jag hade telefonkontakt med han på lördagen, då hade han skjutit nån liten tjur. Det blev sista gången vi talades vid, säger Anders Westerlund.
Anders och Johans pappa fyllde år den dagen som han dog. Det var meningen att han skulle komma tillbaka på födelsedagsfika.
– Han kom ju inte. Men man vet själv att om hundarna trilskas kan man få leta halva natten innan man får fast dem. Så vi gjorde inte någon större affär av det just då, säger Westerlund.
Efter jaktolyckan var jakten över för det året. Det föll sig naturligt. Men än håller Claes Öhlund, Gondy Karlsson, Nisse Nyström, Anders Westerlund (bror till Johan), Roger Lundström och Stefan Hardselius igång 20 år senare.
På söndagen gick larmet ut. En jägare saknas uppe i Nausta berättade de på radion.
– Jag minns det mycket väl, jag var på väg upp till Nybyn då det gick ut på radion. Då ringde Mårten och frågade om jag visste vem som saknas. "Hä järn Johan. Tro du verkligt han har gått vild?", frågade han. Jag sa att chansen finns förstås, men det är mycket osannolikt. Man har inte den känslan att Johan skulle gå vilse, säger Gondy Karlsson, jaktkamrat.
– Annat vore det om det var jag som saknades. Då hade man nog gissat att "geudskålln" här har gått vilse. Men sån var inte Johan, säger Nils Nyström.
– Däremot att han blivit sjuk, ramlat och slagit sig fanns väl nära till hands. Men att en björn skulle tagit han var så tokigt att det fanns inte på kartan, säger Gondy Karlsson.
"Det var en tragedi utan dess like. Han hade precis fyllt 40 och så bara smack, så var han borta."
Anders Westerlund
bror
Det fanns en som redan då hade rätt om vad som hänt. Johan och Anders pappa.
– Det sa farsan direkt när han hörde att Johan var borta. "Det är björnen som tagit Johan", sa han. "Men slut å waller karlfan" sa jag åt han, säger Anders Westerlund.
Polisrapporten efteråt visade att Johan inte blev helt överraskad av björnen. Han hade tagit av sig handsken och vapenremmen och lagt dem i fickan och gjort sig skjutklar. Att det fanns ett björnide i området var långt ifrån en hemlighet. Troligt är att hunden skällde vid idet och att Westerlund då förstod vad som kunde vara på ingång.
– Jag vet hur det ser ut. Vi har gått där tusen gånger och björnidet har vi varit förbi flera gånger. Men det hade varit tomt i så många år. Det var maximal otur att en björn hade flyttat in det året, säger Anders Westerlund.
– Han förstod säkert vad det var. Hunden ställde vid idet och sprang sen bakom husse. Jag tror han var beredd, men det går fort sånt där, säger Gondy Karlsson.
Johan Westerlund hittades av en av hundpatrullerna som sändes ut. Den bestod av polisinspektör Hans Fogdö och Johans vän och jaktledare i Nausta-jaktlaget, Tomas Lund. På vägen mötte de Westerlunds gråhund, apatisk och frånvarande. Det var spårsnö i Nausta den dagen och snart började det dyka upp andra spår än från en gråhund. Björnspår, stora labbar. De fann Westerlund cirka 20 meter från den 128 kilo tunga björnhonans ide. Skadorna lämnade ingen tvivel över vad som hade hänt, en rasande björn hade kommit för nära.
Fogdö och Lund var ensamma ett 50-tal meter från den aggressiva björnen när den vände och sprang mot dem. Med sig hade de bara Fogdös tjänstepistol, en Sig Sauer.
Två skott hade han fått av. Ett som träffade i örat och ett i halsbenet, men inget av dem var dödande. Det sista han gjorde var att försöka värja sig mot attacken med geväret som hittades med bitmärken. När helikoptern sen kom till platsen såg de björnen från helikoptern bara ett 50-tal meter från Lund och Fogdö. Den stod i ett vattendrag och när helikoptern försökte mota bort den gjorde den istället utfall mot helikoptern innan den sprang in i den täta skogen i riktning mot hundpatrullen som bara var beväpnad med Fogdös tjänstepistol.
Helikoptern kunde inte heller landa där hundpatrullen uppehöll sig på grund av terrängen utan behövde gå ner några hundra meter därifrån.
– Bland det viktigaste för oss tror jag var att vi fick en genomgång av polisen och Tomas om vad som hänt. Jag hade trafikskolan på den tiden så de kom dit och berättade för oss i jaktlaget. Man hade väldigt många frågetecken, säger Gondy Karlsson.
Piteå-Tidningen beskrev skräckdagen då Johan Westerlund hittades av hundpatrullen och den efterföljande björnjakten.
Det hade varit en skräckfylld upplevelse för hundpatrullen. Särskilt då helikoptern meddelade att björnen sprang åt deras håll.
– De berättade att när de hade hittat Johan och de i helikoptern sa att björnen kom mot dem så började de direkt att försöka klättra upp i en gran, men granen var bara två meter hög. Man blir ganska orationell när man utsätts för något sånt där, säger Gondy Karlsson.
– Jag minns de sa att när de gick därifrån mot helikoptern så såg de en björn bakom varje stubbe. Han tog det nog hårt Tomas. Han skulle inte dit och jaga något mer. Vi sa att om han vill får han jaga hos oss, säger Nils Nyström.
– Det är bara föreställa sig vilken syn och hur man själv skulle reagera på att hitta en kompis sådär. Det är en mardröm tror jag, säger Roger Lundström.
Björnen vägde 128 kilo och måste ha flyttat in nyligt då det gamla björnidet varit övergivet i flera år.
Dagen efter kallades björnjägare ut och sköt björnhonan och Johan Westerlunds kropp kunde bärgas.
Fler ville så klart veta mer och det blev direkt ett stort mediedrev där media inte alltid visade sig från sin bästa sida. Samtidigt spred sig rykten som en löpeld.
– Det färdades ju mängder med journalister hit. Morsan och farsan fick snöra ut dom från kåken. Jag förstår att man vill vara först. Men det fanns ingen betänksamhet där alls. Men värst var inte reportrarna heller utan andra som spekulerade och hittade på rykten, säger Anders Westerlund.
Olyckan blev naturligt slutet på jakten det året för jaktlaget. Idag undrar de var åren tagit vägen då det redan gått 20 år sedan olyckan. Johan har inte glömts bort men tiden läker alla sår till viss del. Första tiden efter olyckan jämför Anders Westerlund med de bevingade orden från Tour de ski när Mathias Fredriksson åkte uppför finalbacken i Alpe Cermis.
– Man måste överleva, folket som finns kvar. Det finns inget val. Man tar det som på Tour de ski. "Kliv, kliv, överlev. Kliv, kliv, överlev", säger Westerlund.