Politiska krafter driver på för att vi ska ansluta oss till Nato.
Ett av argumenten för Nato-medlemskap är att Sverige varit dubbelmoraliskt när vi sagt oss vara alliansfria, samtidigt som vi spelat under täcket med Nato.
Vi var därför, hävdas det, egentligen inte neutrala. Bättre då att säga som det är och gå med från början. Så vi får vara med och påverka.
Men detta är idealism. Sverige har som huvudlinje haft en realistisk hållning. Vi har sagt att vi inte tänker delta på den ena eller andra sidan om det blir krig. Däremot kommer vi, om vi blir anfallna, att försvara oss med näbbar och klor. Samt ta hjälp från den som vill bistå oss.
Dock finns på samma sätt hos Nato-motståndarnas en liknande änglakörsliknande idealism.
En bok på temat, ”Nato-utredningen”, utgiven på Celanders Förlag, med bland annat Hans Blix, Pierre Schori och Stina Oscarsson som författare, osar av oskuldsfull klockartro på vänskaplig dialog och förståelse.
De argumenterar bra för den traditionella svenska linjen, beskriver hur vår alliansfria neutralitetslinje backades upp av en stark krigsmakt, men vågar inte slå fast att vi nu, efter en kraftfull nedrustning, bör styra över mer resurser till detta område.
Tvärtom gnäller de över att ett Nato-medlemskap skulle bli dyrt och ta resurser från andra angelägna områden. Som om ett icke-medlemskap skulle vara billigt! Det är nog egentligen tvärtom, det kostar mer att stå utanför.
Olof Palme skrev nämligen 1961 följande:
”Den grundläggande principen för svensk utrikespolitik är att Sverige i fred skall stå utanför stormakternas allianser och i krig upprätthålla en strikt neutralitet. Till stöd för denna utrikespolitik, ett efter förhållandena starkt försvar.”
Villkoret för att den alliansfria politiken ska vara trovärdig är alltså att vi är rustade till tänderna. Men Natoutredningen vågar inte säga detta, utan tror istället att vi med kulturutbyte och andra förtroendeskapande åtgärder ska få ryssarna att låta oss vara i fred.
Det är till och med så att de snuddar vid Olof Palmes gamla utsaga om ”ett efter förhållandena starkt försvar”, men med en helt annan inriktning. De menar att Sverige ”i förhållande till vår storlek” var mycket ambitiösa som aktiva fredsbyggare. Inte att vi hade en ambitiös försvarsmakt.
Jag är rätt övertygad om att det är en medveten formulering för att markera skillnaden mot förr. En blinkning till det förgångna. Olof Palme var bra i sin kamp för freden, men hans föreställning om ett starkt försvar får vi nog överge. Bättre att ge miljarderna till kulturen.
Och därmed avlägsnar sig Nato-utredningen från den traditionella svenska linjen, minst lika mycket som Nato-vännerna gör.
Det är oroande. Det är just denna svaghet som kan göra att nej till Nato riskerar att försätta oss i ett nödläge – där vi ändå tvingas gå med för att trygga nationens fortbestånd.
Således. Vi behöver ett nej till Nato som samtidigt vågar säga att det behövs mer resurser till krigsmakten.
Stig-Björn Ljunggren