ledarkrönika Maktens företrädare antar allt mer auktoritära drag. Men de gör det med tydligt folkligt stöd.

Länge använde vi ”populism” som ett skällsord för dem som fångade vanligt folks oro över samhällsutvecklingen. Men nu när populisterna segrat och allt fler partier kommer med populistiska krav (som exempelvis att försöka slå i folk att samhällsoro kan lösas med fler poliser, fotbojor och höjda straff för banditer som ordningsmakten ändå inte kan fånga) är det dags att bryta staven över de auktoritära.

Sådana som Putin eller Trump. Och nu senast Erdogan. Samt en lång rad andra potentater som pekar med hel handen. Fy för de populistiska och auktoritära! Sådana är inte vi!

Men här måste vi hejda oss och göra en reflektion. Vi behöver bara skruva lite på orden så inser vi att granne med det fula kan mycket väl något positivt finnas. En populistisk ledare kan också benämnas ”folklig”. Och en auktoritär ledare kan framstå som en auktoritet, alltså någon som kan sin sak.

Med auktoritär tänker vi ofta ”lydnad”, men rätt nära är också ”ordning”.

Fundera över vilka skollärare som vi tyckte var bäst! Var det ”demokraterna” som lät alla komma till tals och lektionerna flyta iväg i tjafs där de oroliga och mindre vetgiriga fick allt utrymme, eller var det ”auktoriteten” som höll ordning och fyllde lektionerna med kunskap?

Diskutera gärna med dina bekanta och gör listor på ”bästa lärarna”. Jag gissar att de flesta är mer ”auktoritära” än ”demokratiska”. Eller snarare, de var auktoritära demokrater. Lyssnande, bestämmande.

I eftersvallet av lastbilsattacken har vi sett många exempel på hur berättelsen om den gemensamma solidariteten i Sverige stärkts. De populistiska utfallen har varit förvånansvärt få, istället har de flesta talat i termer av sammanhållning och disciplin.

Visst var det befriande när polischeferna höll presskonferens och pekade med hela handen. Militär ordergivning och tydlighet. Medan politikerna fick anta den tröstande prästens roll och tala med bravur om våra gemensamma ansträngningar för ett bra samhälle.

Ställt inför inre och yttre hot uppmanas vi att sluta upp kring den gemensamma värdegrunden (som är något inexakt formulerad för att kunna användas i bästa fall övertalande, i sämsta fall repressivt).

Vi behöver exempelvis mer övervakning, kontroll av folk som åker utomlands och kanske beter sig illa, förbud mot medlemskap i subversiva organisationer, mer stöd till samhällstillvända sammanslutningar.

Och allt tal om den svenska modellen, om vår gemensamma välfärdssektor, hotet såväl inifrån (vinstjägare och terrorister) som utifrån (Putin, Trump, etc) kommer, kombinerat med den allomfattande populismen att ge oss en politisk regim som, oavsett färg, antar auktoritära drag. Och detta med folkligt stöd.

Folkligt stöd, eftersom människor föredrar ordning före kaos. Och hellre röstar på dem som lovar att styra upp framför dem som inte lovar något trovärdigt.

Vi är på väg in i den auktoritära demokratin.