I böcker och på film vill vi heja på de goda, men i verklighetens val verkar mänskligheten vid varje tillfälle välja att stötta den onda sidan. I Sverige ser vi främlingsfientlighet och nationalism växa, precis som i resten av Europa och världen. Det är som att elakhet blivit en världsomfattande trend.
I det dystopiska landet Panem som beskrivs i Suzanne Collins böcker om Hungerspelen har delstaterna blivit kolonier vars svältande invånare slavar för att göda den rikaste delen av befolkningen och barnen skickas in i en inhängnad för att slå ihjäl varandra för att underhålla TV-tittare. Hjälten, Katniss Everdeen, blir en symbol för revolutionen och störtar slutligen regimen.
När Trump valdes till president skojade många om hans likhet med skurken i Hungerspelen, den maktfullkomlige President Snow. Men är det ens på skoj? Hur långt ifrån live-sända gladiatorspel med ungar från samhällets nedre skikt är vi, när vi ser flyktingbarn i burar och politiker motiverar det med att de inte kan omfattas av mänskliga rättigheter på grund av att de tagit sig till landet illegalt?
I böckerna om Harry Potter tycker skurken Voldemort att det finns renrasiga och smutsblodiga trollkarlar. De som inte är renrasiga inte kan ses som jämlikar. Frågar en sig om Voldemort finns på riktigt, kanske man kan snegla mot svenska toppolitiker som är snabba med att uttala sig om vilka grupper i samhället som inte kan ses som äkta svenskar.
Över hela världen ser vi hur hatet och nationalismen trendar, hur människor sätts mot varandra, och rättigheter försvagas och försvinner. Om vi inte kan lära av vår egen historia, kan vi åtminstone ta till oss av populärkulturella skildringar av verklighetens spegelbild?
Hur kommer det sig att fastän vi älskar och hejar på Harry och Katniss när vi läser om dem och ser filmerna, ändå röstar på Voldemort och President Snow när det är dags att gå till valurnorna? Ser vi inte sambanden mellan den fiktion vi läser och det som står på tidningarnas löpsedlar? Är de verkliga TV-nyheterna mindre engagerande än påhitt på film?
Behöver vi på riktigt nå total dystopi där det verkligen är snuddande nära mänsklighetens egen undergång för att vi ska inse problemen och ta tag i dem? Och behöver vi en karismatisk hjälte som kan bli symbol för den goda sidan för att vända den utvecklingen?
I en demokrati är vi alla hjältar som gör vår plikt när vi röstar i ett val. Det är inte Stefan Löfven eller någon annan enskild person som kommer vara den som plockar ut Voldemort och hans kompisar ur riksdagen. Det är vi alla som måste se till att det sker, och i Sverige gör vi det vid valurnorna den nionde september.