Putins Ryssland återtar steg för steg sin tidigare plats som stormakt. En utveckling som inte minst svensk försvarspolitik måste ta hänsyn.
Numer tar Ryssland för sig i utrikespolitiken. Något som vi just nu ser i Syrien.
Det som händer är mer än en antydan av att det kalla kriget kommit tillbaka. Den ryska militärmakten är under snabb uppbyggnad och kan på sikt bli ett hot mot övriga Europa. Allt mer är det gamla kommunistiska reaktionsmönster som styr Ryssland. Vladimir Putin spelar ett högt spel.
Idag utgår all makt från Kreml och från Putin. Oppositionen har tystats. Media går helt i Kremls ledband. Putin har dessutom ett brett folklig stöd. Något som han skickligt utnyttjar.
Framgångar har inte uteblivit, men priset för demokrati och mänskliga rättigheter har varit högt. Den ryska ekonomin är i otakt. Det kostar på att stå utanför. Inre minst när olja och gas inte har samma dignitet som bara för några år sedan. Pampväldet och byråkratin i Ryssland är omfattande. Den opposition som finns bekämpas med kravallpolis.
För Sverige innebär det nygamla Ryssland en utmaning. Inte minst när det gäller att skapa en tryggare försvarspolitik utan att ge avkall på den militära alliansfriheten, som enligt den senaste regeringsförklaringen ligger fast.
Sedan fempartiöverenskommelsen om försvaret i våras har de borgerliga partierna deklarerat att de vill att Sverige måste ansluta sig till Nato. Medan regeringen betonar att alliansfriheten varit bra för Sverige och fortsatt bör gälla, vilket även en folkmajoritet ställer sig bakom.
Försvarsminister Peter Hultqvist och de övriga partierna i försvarsuppgörelse prioriterade det akut nödvändiga som måsta göras.
De ekonomiska ramarna höll inte för att för att fylla igen alla de hål som begränsar det svenska försvarets handlingskraft.
Det innebär att i praktiken investeringar på 17 miljarder kronor under en femårsperiod fram till år 2020. Sannolikt mycket lågt räknar.
Samtidigt ska ett fördjupat arbete ske för att utveckla samarbetet med Nato och för att förstärka samarbetet med USA. Allt för att lyfta den militära förmågan. I detta arbete ingår även ett allt närmare militärt samarbete med Finland.
Detta sett mot den utveckling mot det sämre som skett i vår del av Europa som uppstått inte minst genom Rysslands agerande med ockupationen av Krim och händelserna i Ukraina, men även med en mer aktiv militär närvaro i Östersjön.
Försvarspolitik är långsiktigt. När man en gång raserat en modell för hur försvarspolitiken ska fungera är det tidsödande att bygga ett nytt. Det går inte att hatta fram och tillbaka och lita på andra än sig själv.
Försvarsminister Peter Hultqvist är tydlig. ( DN Debatt 7/11) Dels med besked om att det inte finns någon anledning att lämna alliansfriheten, dels med att vi ska söka samarbete i vårt närområde och då närmast fördjupa vårt samarbete med Finland.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta allvaret i den svenska säkerhetsdoktrinen, där alliansfriheten är den helt avgörande komponenten för en fortsatt trygg säkerhetspolitik. Vårt land har stått utanför militärallianser sedan början på 1800-talet. Det finns ingen anledning att frångå detta.
Sverige måste ha ett modernt, högteknologiskt och därmed flexibelt försvar anpassat till det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.
Alliansfriheten ger oss möjligheter att agera självständigt och oberoende. Den om något måste vi slå vakt om.