Min gode, min älskvärde vän Bengt-Urban, Bubbe Fransson har avlidit. Det är svårt att verkligen förstå, ni vet så där när både hjärna och hjärtat hänger med. För det är ju bara någon dag sedan vi messade med varandra. Han var lycklig över sin välbehövliga semester och jag som bad om uppskov några dagar med min senaste kröniketext till honom. Men det var aldrig några problem med Bubbe, allt gick att lösa och allt var möjligt. Det är det så jag minns Bubbe, just nu när ögonen svämmar över av tårar, allt var möjligt och ingenting var omöjligt!
Jag har känt Bubbe i hela mitt liv som Arjeplogare, så känns det i alla fall. Men egentligen började vår vänskap när jag engagerade mig i det socialdemokratiska partiet hemma i Arjeplog i början av 1990-talet. Vi var ett gäng unga, entusiastiska nya medlemmar i Arjeplogs S-förening och Bubbe var en oss. I ärlighetens namn ska här erkännas att Bubbe hade den skarpa politiska hjärnan, den som verkligen kunde formulera politik. Vi andra var nog mest som ystra fölungar som tyckte det var kul att gå på möten och argumentera ohejdat och vilt. Så här i efterhand är det oklart om vi alltid var så skärpta i vår argumentation, Bubbe räddade oss nog ett flertal gånger. För han klarade av att balansera det svåra, att vara ung och radikal med att även vara en knivskarp politisk strateg.
Han var slug, den rackaren!
Vi har haft många år i livet och inom politiken tillsammans. Bland annat när han var kommunstyrelsens ordförande och jag samtidigt var kommunfullmäktiges ordförande. Alla som kände Bubbe vet att han älskade skor. Snygga skor, det dög inte med något annat när det var dags för kommunfullmäktiges sammanträden. Jag minns tydligt hur han satte ner klackarna i parkettgolvet på Medborgarhuset, när det var dags att debattera mot oppositionen. Jisses, vad det klapprade innan han kommit ända fram till talarstolen!
Vi hängde ihop när det var dags att åka på partidistriktets kongresser, vi bodde oftast ihop och han älskade att reta folk som inte fattat att vi var vänner och inte ett par. Han älskade mina barn och under åren har han varit ett stöd, både för mig och för dem. När min son, Anton fyllde 18 år följde han oss till Bangkok, vi var ett udda gäng som åkte iväg, men Bubbe njöt, för det udda gänget passade honom som handen i handsken. Han älskade att vara mitt och bland människor. Tror minsann han köpte skorna på den resan, skorna som han sedan stampade på med i talarstolen och jag tvingades att använda ordförandeklubban. Jag ansåg att han tog till lite för hårda ord, den gången. Han brukade påminna mig om det klubbslaget när vi träffades, han var nog faktiskt lite förnärmad över det.
Bubbe var en mycket god debattör, han visst precis vilka ord som krävdes i en debatt. Han var inte sen med att använda orden. Jisses, vilka heta debatter vi haft genom åren. Minns tydligt en resa med några partikamrater, vi satt i baksätet och diskuterade högljutt. Men vi brast i skratt när vi såg hur de försiktigt kikade i backspegeln och undrade om vi snart skulle ryka ihop. Men Bubbe kunde skilja på sak och person, visst han var lite långsint, men det gick över ganska fort. Han var en sann vän, en demokratisk vän och en riktig god socialdemokratisk vän.
Han tog ett stort kliv i sitt liv när han fick jobbet som ledarskribent hos Piteå-tidningen, han lämnade sin post som kommunstyrelsens ordförande hemma i Arjeplog, i förtid. Våndan var stor, men hans längtan efter att få analysera samhällsfrågorna från sin kammare blev för stor. Att sedan också få möjlighet att skriva om sin egen analys, lockade starkt. Så till slut vägde det fria ordet tyngre än en post åt partiet. Men jag vet också att han längtade tillbaka till den politiska hetluften, vi pratade ofta om det var möjligt eller ens önskvärt. Så nu, när det inte ens är möjligt, vill jag bara gråta över det faktumet.
Mat, goda drycker och politiska samtal. Så lärde han känna min man, de lagade maten tillsammans och diskuterade ingrediensernas fördelar respektive nackdelar. Vi brukade avsluta måltiderna med sällskapsspel, helst spel som handlade om mat och dryck. Bubbe avskydde att förlora. Så det utvecklade sig till giganternas kamp, när våra spel handlade om mat och dryck, för i min make fanns hans jämlike. De marginella gångerna jag lyckades vinna fnös de båda och vägrade nästan erkänna min seger. Så var vårt liv ihop, mitt och Bubbes. Vi älskade socialdemokratin, maten och vår vänskap!
Jag, mina barn Emelie och Anton, min man Jan och många, många fler kommer att sakna Bubbes vassa penna, skarpa hjärna och varma hjärta!
Och vet ni vad, jag älskade den karln och en bit av mitt hjärta dog tillsammans med honom.