Alla opinionsmätningar ska tas med en stor traktorskopa salt. Det har vi lärt oss av både den brittiska folkomröstningen om EU och det amerikanska presidentvalet tidigare i år. Det var stor skillnad mellan opinionsmätningarna och de verkliga resultaten. Men det finns vissa undersökningar som kan tas med mindre salt än andra. Det bästa exemplet i Sverige är SCB:s stora partisympatiundersökning, som görs två gånger per år och bygger på betydligt större väljarunderlag än hos andra opinionsinstitut.
Mätningen ger en hygglig bild av hur de politiska vindarna blåser just nu. Men den säger givetvis inget om hur det kommer att gå i valet 2018.
Årets andra och sista SCB-mätning bygger på ett slumpmässigt urval av 8952 personer. Bortfallet är emellertid mycket stort. Av urvalet har 22,6 procent ej gått att nå, 2,9 procent varit för sjuka för att låta sig intervjuas och hela 18,4 procent inte alls velat delta i intervjun. Det totala individbortfallet uppgår därmed till 43,9 procent.
Det totala antalet svarande är således drygt 5 000 personer, vilket ändå är en hög siffra jämfört med de månatliga mätningar som står som spön i backen.
Bland dessa 5 000 personer kan vi se vissa tendenser.
På samma sätt som i valet 2014 fortsätter Socialdemokraterna att vara det största partiet i svensk politik. SCB-siffran 29,2 procent är inte heller långt från valresultatet 2014 (31 procent), vilket är en god utdelning för ett regeringsbärande parti mitt i en mandatperiod.
Tydligt är att Moderaterna står och stampar på ungefär samma fläck som tidigare. Anna Kinberg Batras försök att locka tillbaka de väljare som flytt till SD har inte lyckats. I SCB får M 22,8 procent, vilket nästan är i paritet med valet 2014.
SD flyttar fram positionerna och befäster positionen som riksdagens tredje största parti. Enligt SCB har SD stöd av 17,5 procent, vilket är klart över valresultatet.
Centerpartiet får 7,1 procent av SCB, vilket är en liten framryckning. Men Annie Lööf är fortfarande långt från den borgerliga ledartröjan. Moderaterna är alltjämt klart större än de tre övriga allianspartierna tillsammans.
Liberalerna fortsätter att vara en kalkon i svensk politik. Jan Björklund låter och flaxar mycket men hans parti lyfter inte. Antagligen behövs det ett partiledarskifte för att ge partiet en nytändning. Det räcker uppenbarligen inte med att bara ett namnbyte.
Kristdemokraternas kräftgång har bara fortsatt och förstärkts efter valet 2014. 3,1 procent i SCB-mätningen pekar på att KD:s tid som riksdagsparti kan ta slut 2018.
Miljöpartiet har tagit en del stryk i väljaropinionen. Men enligt SCB ligger det gröna partiet i alla fall över fyraprocentsspärren. Om partiet även får chansen att tala om de stora investeringar som regeringen nu gör i miljö- och klimatpolitiken borde det dessutom finnas möjligheter att vinna tillbaka många miljöengagerade väljare.
Jonas Sjöstedt har haft viss framgång med att skälla på S och MP. Men resultatet i SCB är måttligt. Det blåser inga vänstervindar precis. 7,7 procent för V är inte mycket att hurra över.
Sammantaget befäster SCB-undersökningen bilden av ett mer oklart politiskt landskap. Inget parti, ej heller något av blocken, kan bestämma något på egen hand. De rödgröna får tillsammans 41,4 procent mot alliansens 37,9 procent. Den egna majoriteten är fjärran.
Det borde vara ett läge som öppnar för mer av blocköverskridande samtal och lösningar. Det är dags att inse att de gamla politiska fiendebilderna inte håller i 2010-talets politiska verklighet.
Uppgörelserna om försvaret, energin och migrationspolitiken visar ju dessutom att det går att nå fina resultat när allians- och regeringspartierna väl sätter sig vid förhandlingsbordet.
Även bostadspolitiken, den besynnerligt svårknäckta regionfrågan, hanteringen av den svenska skolan och skattesystemet skulle må bra av liknande gemensamma lösningar.