Romfördraget, en av EU:s (Europeiska Unionens) tyngsta hörnstenar, fyller 60 år. Den 25 mars 1957 undertecknade Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike, Västtyskland och Italien fördraget som la grunden för EU-samarbetet som vi känner det i dag.
Sedan dess har projektet fördjupats och medlemskretsen blivit större. 2017 består EU av 28 medlemsländer som samarbetar nära för att lösa gemensamma problem.
I den europeiska debatten talas ofta om en kris för EU-projektet. Själv skulle jag vilja beskriva EU som en formidabel succé. Den 25 april 2016 höll USA:s dåvarande president Barack Obama ett fantastiskt tal i Hannover där han påminde om EU:s enorma betydelse för att skapa fred och ekonomisk utveckling.
”Ni behöver kanske någon som inte är europé för att påminna er om vad ni har åstadkommit”, sa han.
”Ni kan tvista om vilka fotbollsklubbar som är bäst och vem som borde vinna Eurovision Song Contest”, fortsatte han, ”men 500 miljoner människor från 28 länder i en union med en gemensam valuta är en av de största politiska och ekonomiska bragderna i modern tid”.
Det är svulstig amerikansk retorik. Men ibland är det befogat att använda stora ord. Det var ju verkligen ingen självklarhet att Europa skulle välja samförståndets och försoningens väg efter andra världskriget.
Häromåret läste jag Bengt Liljegrens biografier om Winston Churchill (Historiska Media). Böckerna påminner om de viktiga vägvalen i Europa efter krigsslutet 1945. En del av krigets segerherrar ville avindustrialisera Tyskland och förvandla landet till en jordbruksstat som inte längre skulle hota freden i Europa. Men Churchill och andra kloka statsmän pekade istället ut en annan väg.
”Vi måste bygga ett slags Europas förenta stater”, sa Churchill i ett tal i Zürich 19 september 1946.
Som ett första steg i återuppbyggandet av den europeiska familjen såg han ett partnerskap mellan Frankrike och Tyskland.
Utan ett fungerande och ekonomiskt starkt Tyskland skulle aldrig Europa få tillbaka en ledande ställning i världen, menade Churchill. Han varnade för att en utarmning av Tyskland skulle väcka nya aggressioner bland människorna i landet, leda till nya konflikter och kanske ännu ett krig.
Klokt nog valde Europa samarbetets väg efter andra världskriget. Vi fick Europarådet, Schumanplanen, kol- och stålunionen, Romfördraget, EU:s inre marknad och en massa annat som knöt länderna närmare varandra.
Vi kan ha många kritiska synpunkter på Brysselbyråkrater, tröga beslutsprocesser, vissa EU-direktiv och mycket annat. Men låt oss inte glömma de stora perspektivem. Det är ett fantastiskt framsteg för mänskligheten att tyskar, fransmän, italienare, tjecker, slovaker och andra löser sina tvister vid sammanträdesbord i Bryssel och Strasbourg än på blodiga slagfält. Det medverkar inte bara till fred och demokrati utan också till ekonomisk tillväxt och ökat välstånd för människor i vår del av världen.
Om denna europeiska framgångssaga bör vi tala ofta – i synnerhet när vi ser hur högernationalistiska och främlingsfientliga partier gör framryckningar i många EU-länder. Aggressiv och inskränkt nationalism har aldrig löst några europeiska konflikter. Historien lär oss tvärtom att den alltid har varit ett europeiskt problem.
I sitt tal i Hannover 2016 påminde Barack Obama om hur extrem nationalism en gång ”slukade” kontinenten. Det är en lärdom för framtiden. EU behöver reformeras och förändras, men det vore en idioti av historiska dimensioner att slå sönder dagens europeiska samarbetsstrukturer.
På sin hemsida presenterar EU-kommissionen 60 anledningar till att vi kan vara stolta över EU.
"Ibland är vi oense, men vi förhandlar i stället för att kriga", lyder en av punkterna.
Så byggs ett fungerande samarbete mellan 500 miljoner människor.